LL Goat – LL Goat

Är det hiphop, är det electro, är det pop, är det någonting annat eller allting samtidigt? Det är inte helt lätt att placera LL Goats självbetitlade platta i ett fack, men oavsett vad man vill kalla musiken, så är det hela originellt och egensinnigt i vilket fall som helst.

Jag blev först intresserad av den här plattan när jag såg att LL Goat (eller enbart Goat som han också kallas ibland) gjorde en cover på Brian Enos mästerverk ”Babys on fire” från hans första soloalbum Here Come The Warm Jets (som alla bör ha i sina skivhyllor förstås). När jag hörde LL Goats version blev jag dock besviken. Goat rappar lojt texten till ett repetitivt trumbeat, sjunger refrängen, och ett avskalat elpiano (eller synt?) står för musiken. Så ovärdigt originalets fantasirikedom att jag hade lust att dra plattan i väggen först, men jag lyssnade vidare… och hittade en del riktigt bra låtar här, dock skrivna av LL Goat själv. Det börjar redan med ”Burning stick” som startar och avslutar plattan, en låt om homosexuellas rättigheter, som jag tolkar texten. Och LL Goats texter är ofta samhällsmedvetna, om än inte helt lätta att få grepp om alla gånger, då skivan saknar texthäfte. Andra bra grejer här är ”Day can do” där Goat sjunger över knastriga ljud från syntar, ”Races” som framförs med liknande ljudbild, den mer hiphopaktiga ”Boom” med sin nästan barnramseliknande refräng, samt den tyngre, mörkare ”Alright” där hiphop och syntar återigen mixas samman till ett lyckat möte. Förutom att göra sådan här musik lirar LL Goat jazz, men då under namnet Andy Scott, och inte för att musiken har mycket med jazz att göra här, men kanske är det därifrån LL Goat fått sin loja, tillbakadragna och softa spel- och rap/sångstil? Omöjligt är det inte i alla fall.