Susan Kane – Mostly Fine

Susan Kane har skapat en riktigt fin country/americana-platta i och med Mostly Fine. Jag kommer att tänka på Emmylou Harris emellanåt när jag hör den, och henne tänker man inte på om man lyssnar på skräp. Det här är kvalitet helt enkelt, stämplad och levererad från New York.

När Susan Kane spelade in sitt tredje album (A Word Child) gjorde hon det mestadels i Austin, Texas, välkänt för sin fina traditionella country- och honky tonk-musik. Men det är i New York hon föddes och där bor hon nu också, även om hon växte upp i New Jerseys förorter. I kompet förekommer här många av de traditionella instrumenten inom countrymusik, så som dobro, fiol, mandolin, dragspel, banjo och lap steel, samt förstås gitarrer, bas och trummor. Kane är en singersongwriter av rang, men på nya albumet har hon även petat in ett poem, samt tre covers: Rob Morsbergers ”A man of much merit” och Grateful Deads ”Brown eyed women” och ”Comes a time”. Således återstår det sju egna kompositioner och i sanningens namn är dessa minst lika bra som de lånade låtarna, om inte bättre ibland. Personligen uppskattar jag ”Jacksonville” mycket, liksom ”Love can die”, ”Away” och ”Slip on shoes”, samt ”Worn out lines” som är en ljuvlig honky tonk-duett tillsammans med Fred Gillen Jr. Men det finns fler höjdpunkter från Susan Kanes penna på den här plattan. Hon skriver helt enkelt väldigt bra låtar och ett texthäfte medföljer albumet, vilket alltid är en fördel när man har något att berätta. Rösten då? Jo, den är mycket behaglig, mogen, följsam, varm och tilltalande. Mostly Fine är kort sagt en väldigt lyckad platta som jag tycker att alla fans av nämnda musikstilar borde ge en ärlig chans.