Page – Det är ingen vacker värld men det råkar vara så det ser ut

Nu har det gått nästan två månader sedan jag hade förmånen att vara på plats som Zeros utsände när Eddie Bengtsson presenterade Pages nya skiva i Malmö. Jag har redan varit ganska långrandig om den händelsen, läs mer om det på annan plats för detaljerna.

Sedan dess har recensionsexemplaret snurrat många varv i mina hörlurar utan att de första intrycken justerats allt för mycket om de individuella låtarna. Extraspåren som vi inte hann höra på förhandslyssningen förändrar inte helhetsintrycket nämnvärt. Det är bara mer av det goda. Att Eddie Bengtsson skrotade en i stort sett färdig platta och släppte alla hämningar och självpåtagna begränsningar för att sätta igång med Det är ingen vacker värld men det råkar vara så det ser ut märks tydligt. Det är inte Page för Pages skull utan en rejäl djupdykning i Eddies egen skivsamling och en härligt lustfylld utflykt i referenser. På förhandslyssningen diskuterades OMD, tidiga Ultravox, Giorgio Moroder och Gary Numan. Min egen, begränsade erfarenhet förbjuder mig att gå in på närmare detaljer men för den som kan sin glam, disco och protopunk finns det säkert dussintals ytterligare namn att rabbla upp.

Med detta sagt så är det ingen som helst tvekan om att det är Eddie Bengtsson som suttit och vridit rattar och klappat på träsidorna av studions utrustning. Och det säger jag inte bara för att hans stabila sångröst som vanligt kommer diskuteras om den är för lågt mixad (det är den inte), utan främst för att hans osvikliga melodisinne som vanligt får stå i första rummet med bravur. Heder här också till Richard Flow som agerat producent för plattan och uppenbart lyckats lyfta fram dess själ och samtidigt inte färgat den för mycket.

Favoriter på plattan finns det gott om. Jag är såklart svag för ”Utanför”, en strålande hommage till likaledes strålande och just nu skivaktuelle Gary Numan och en andlig uppföljare till dennes mästerverk ”Down in the park”. För mig, som egentligen gillar ös och bank och skrik så är ”Min gata” på gränsen till vad jag klarar av, men den är makalöst finstämd och jag måste kapitulera varje gång.

Då svänger det desto mer om ”För någon” och ”Låt det gå”, två ytterligare favoriter och två ytterligare nya sidor av Page anno 2017. ”Känn det här” är 80-tal så det stänker om det, men av någon märklig anledning älskar jag det ändå.

Lustigt nog är det när det låter klassiska Page som mest som jag inte riktigt hänger med. Jag klagar verkligen inte men låtar som ”Är det jag som är en idiot” och ”Tid för en kyss” kommer se till att även de mest inbitna trångsyntarna fäller en glädjetår eller två.

Det är ingen vacker värld men det råkar vara så det ser ut blandar och ger, om och om igen. Den är skönt spretig och ger intryck av att komma rakt från hjärtat. Det är oförställt och glädjefyllt, även när det är som svartast. Jag tackar och bockar och önskar mig att få se Eddie och Marina på scen snart, här finns gott om pärlor att framföra för en månghövdad publik.