Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
Practical jokes med spöken, köttyxor och nattkärl? Det kan bara röra sig om Ritchie Blackmore. Förre Rainbow-sångaren Doogie White berättade för Zero om sin tid med Mannen i Svart med anledning av nyutgåvan av Stranger In Us All från 1995.
Vem hade trott att Ritchie Blackmore’s Rainbow skulle vara högaktuella år 2017? Det var ursprungligen 1975 som det svårmodiga, svartklädda gitarrgeniet Ritchie Blackmore hoppade av Deep Purple och rekryterade Ronnie James Dio till ett band som skulle komma att bli stilbildande både för melodramatisk heavy metal under 70-talet och mer topplisteinriktad radiorock på 80-talet.
Förra året tog Blackmore ledigt från sitt renässansprojekt Blackmore’s Night för att återuppliva Rainbow med nye sångaren Ronnie Romero inför en handfull arenaspelningar, som snart ges ut som livealbumet Live in Birmingham 2016. Och nyligen kom en singel med en nyinspelad version av ”I Surrender” samt, därför att varför inte, ”Land of Hope and Glory” som ”b-sida”.
Men anledningen till att Zero ställde några frågor till den skotske sångaren Doogie White är Cherry Reds nyutgåva av albumet Stranger In Us All från 1995. Blackmore hade även då lämnat Deep Purple under ett åskmoln för vad som måste vara sista gången (men vem vet) och satte ihop ett nytt Rainbow med White som frontman.
Doogie, har du återbesökt Stranger In Us All inför det här släppet och hur tycker du att skivan håller idag?
– Jag lyssnade på den remastrade versionen samma dag som jag fick den. Det var första gången på många, många år. Jag lade på skivan, skruvade upp volymen och fortsatte med mina dagliga sysslor. Jag gillade verkligen det nya soundet. Ljudet är skarpare, tydligare och på samma gång mer kraftfullt än tidigare. Ett par av de låtar som jag inte var så förtjust i då, fick nytt liv. Spåren vi framförde live var intressanta att höra i originaltappning, eftersom jag minns dem så som vi spelade dem på konserterna. Var Stranger In Us All passar in bland övriga Rainbow-album i ett större sammanhang, är inte upp till mig att svara på. Jag har kvar minnena av hur allt hände, hur varje sång utvecklades och hur vi kom fram till den slutliga inspelningen, men jag brukar inte lyssna på gamla skivor jag gjort om jag inte behöver repetera in materialet för en turné. Man spelar dem förstås ett par gånger när de är nya, men sedan arkiverar man undan dem.
Det slår mig att mitten av 90-talet måste ha varit en olämplig tidpunkt att ge ut ett Rainbow-album med tanke på grunge och så vidare. Kände ni att ni kämpade mot ogynnsamma odds eller är det bara något som jag projicerar på skivan i efterhand?
– Jag tror att du har rätt till viss del. Vi blev nonchalerade av press och media, för just då var det grunge som skulle frälsa rocken. Folk i min ålder, som växte upp med rock från 70- och 80-talen, var upptagna med att skaffa barn eller uppfostra familjen. Varje generation har sin typ av rock, men över tid smälter den sedan in i helhetsbilden. Idag kan rocktidningar sätta Rainbow mellan Soundgarden och The Clash. Och under åren sedan dess har Stranger In Us All förbisetts av fans som upptäcker bandet genom samlingsskivor, därför att den låg på en annan label än de äldre albumen, så den fanns inte representerad. Så det ska bli intressant att se om nyare, eller för den delen äldre, fans som inte kände till den här skivan får upp öronen för den nu. Och jag är nyfiken på vad pressen ska säga om den nu, 20 år senare.
Jag kan förstås inte undgå att fråga dig om Ritchie Blackmore. Han framställs ofta som mörk och bisarr, så jag skulle vilja vända på det och fråga hur det var att tillbringa en alldeles vanlig dag med Ritchie, antingen man stannar vid en mack för att köpa chips eller tittar på fotboll i tv eller vad det nu kan vara. Kommer man någonsin till en punkt där det känns som att man är kompisar precis som med vem som helst, eller är man alltid medveten om att man umgås med Mörkrets Furste?
– Trots en del kommentarer från Ritchie i det förflutna kom vi alltid bra överens. Du måste komma ihåg att alla människor framställer sin berättelse på sitt eget sätt, antingen för att få sig själv att se bra ut eller ställa den andra personen i en dålig dager. Han är en mästare på det senare. Men med det sagt brukade jag gå hem till honom och äta middag, ta en öl och titta på fotboll. Jag visade honom den respekt som jag alltid gör när någon bjuder hem mig eller bjuder in mig att vara medlem i ett band. Jag framförde mina åsikter och ibland lyssnade han på dem, ibland inte. Vi tillbringade månader insnöade medan vi skrev och spelade in ett album, så det är klart att man bygger upp ett band mellan sig, så mycket som en person som Ritchie nu låter det ske. Han kunde dela sina förhoppningar med mig då och då, eller oro för den delen. Han gav alltid uppmuntran och beröm när han tyckte att man hade förtjänat det. Jag hade egentligen bara tre sammandrabbningar med Ritchie under hela den tid vi arbetade tillsammans. En gång när jag svor åt honom och han gick ut. Den lyckades jag snacka mig ur. En annan när han stängde av mina högtalare, tog strupgrepp på mig och kallade mig apa. Den lyckades han snacka sig ur. Den sista var när jag slutade efter den sista konserten. Och ingen av oss har talat med den andre sedan dess. Men det hedrar honom att han har fullföljt alla sina åtaganden gentemot mig när hans management var… ”undvikande” är kanske det artigaste sättet att beskriva det.
Hur mycket vågar du berätta om hans famösa practical jokes och annat märkligt beteende?
– Jodå, vi ställde högtalare i folks rum och spelade upp skrik och kusliga skrapande ljud på småtimmarna eller ställde till spökerier på andra sätt. Satte shotglas under benen på sängar så att de gick sönder medan rummets invånare hade sex och sängen rasade. Ritchie kastade köttyxor mot min dörr för att väcka mig därför att han var uppe och ”uttråkad”. Han ställde en full potta under min säng, som städerskan spillde ut och jag fick räkningen. Å andra sidan var han fantastisk med bandets vänner och familjer, en charmerande och sympatisk man. Men på turné och efter hand som turnéerna fortskred, reste han separat från musikerna och kunde matas med historier som passade andras agendor. I stället för att reda ut det öga mot öga tjurade han. Och om personen ifråga vägrar tala med en i sådana lägen finns det inget att göra.
Som gammalt Blackmore-fan tänker jag ibland, när jag lyssnar på konsertupptagningar, att Ritchie gör sig själv en otjänst genom att inte vara lite mer disciplinerad. Han har sitt tiominuterssolo och jag kommer på mig själv med att bli frustrerad och tänka ”om du måste fylla ut med vibratoövningar, varför inte bara köra en låt i stället?” Det är som att han är… motvalls. Eller nonchalant. Hur kände du inför det när du själv var med på scenen?
– I så fall borde du, som ”gammalt Blackmore-fan”, veta att det är därför som vi älskar hans sätt att spela så mycket. Om han är på rätt humör och inget har stört hans ”aura”, man, finns det ingen på den här planeten som spelar som han. Och det han gör på gitarren kommer verkligen från hjärtat. Det är bara övergångarna mellan olika sektioner av en låt som är bestämda i förväg. Resten är improviserat. Ibland är det bländande, ibland inte fullt så bländande. Han spelade aldrig samma sak två gånger och gillade att ha ett högre tempo i låtarna live för att få in mer dramatik i sina solon. Jag kunde sitta och lyssna på honom en hel dag, när han satt och lekte på gitarren eller upptäckte något nytt. Om man till allt det lägger hans kattlika rörelser och skicklighet, och hans distans, har man hela paketet där. Fantastiskt.
Hur känner du inför den nuvarande inkarnationen av Rainbow? Hur reagerade du på att inte bli tillfrågad?
– Ritchie kunde ha fått nästan vem han ville till bandet och vet du vad? De personer han ville ha är de som han har nu. Det är bara historien som upprepar sig. Nytt blod. En ny sångare som får en skjuts i karriären precis som Graham, Joe, jag och alla de andra fick, och sedan är det upp till en själv att göra det bästa av den talang man har och den möjlighet Ritchie har gett en. Så jag tänker inte gnälla om att jag inte är med nu. Jag hade min tid, och vilken tid det var.
Hur mycket outgivet material fanns det i arkiven inför den här utgåvan? Jag gissar att Ritchie inte är den typen som låter någon kostymnisse från skivbolaget gräva igenom hans låda med gamla kassetter och sedan släppa vad som helst? Det finns ett spår från en liveupptagning i svensk radio, så varför inte hela den konserten?
– Jag har mängder av material inklusive demoinspelningar av låtar som kom med på albumet och en del som inte gjorde det, och många timmar med jammande. Jag har soundboard-inspelningar från många konserter. Jag har hållit fast vid allt detta inför ett sådant här tillfälle och inte minst av ett slags märklig lojalitet mot Ritchie. Jag vet hur mycket han avskydde Deep Purple-remixerna med alternativa solon och versioner. Så det var en besvikelse för mig när man försökte ge ut live-dvd:n och cd:n Black Masquerade utan att visa de berörda musikerna den hövligheten att fråga eller ens meddela dem. Det, min vän, är uncool och ouppfostrat. Men tillbaka till din fråga. Det är i praktiken för komplicerat med tanke på alla inblandade parter, och managementet är alltför inåtvänt. De tittar med ena ögat på ägget i stället för att hålla bägge ögonen på gåsen, om det inte blir en alltför klumpig liknelse.
Och till sist: medan jag skriver detta ser jag att en ny Rainbow-singel är på väg. En nyinspelad version av ”I Surrender” med självaste ”Land of Hope and Glory”. Har du hört dem?
– Nix.
Stranger In Us All: Expanded Edition finns ute nu på HNE Recordings / Cherry Red Records.
