Major Lance – Ain’t No Soul (In These Old Shoes): The Complete Okeh Recordings 1963-67

Major Lance växte upp i en stad som nog ändå måste beskrivas som en av de absolut viktigaste städerna i världen för populärmusik. Staden i fråga heter Chicago och musikstilen som de flesta tänker på är elektrisk blues (om inte så är ni tvingade att gå till närmsta skivbörs och hugga den första Chess-boxen ni ser, det är en order). Men precis som de flesta städer med en rik musikscen återfinns ofta andra genrer inom stadens tullar och Chicago är inget undantag. I Chicagos fall handlar det om soul, Chicago-soul. Det är här Major Lance kommer in i bilden.

Major Lance är nämligen en av de absolut största inom just Chicago-soul (och soul överlag för den delen). Uppväxt i en mindre angenäm del av Chicago och, likt en hel del andra musiker från tiden, en utövare av boxning. Hans sportsliga engagemang är dock mindre viktiga, mer viktiga är de kontakter han knöt under skoltiden. Bland dessa återfinns bland andra Otis Leavill och Curtis Mayfield, den senare skulle komma att spela en stor roll i Lance musikaliska liv.

Genren Chicago-soul skulle kunna beskrivas som en mix av det dansanta Detroit-soundet och den otroligt gritty sydstatssoulen, vilket förmodligen är en av anledningarna till att stilen, med Lance i spetsen, blev populär på klubbar med namn som: The Twisted Wheel och Wigan Casino. Många av låtarna blev stompers på dansgolv i norra England med andra ord.

Hur som haver. Slut med historielektioner. Det har nämligen släpps en alldeles sprillans Major Lance-samling. Namnet den bär är: Ain’t No Soul (In These Old Shoes) och den är sammansatt av ett gäng engelsmän och behandlar Lance storhetsperiod mellan 1963 och 67, då han låg på det fantastiska bolaget Okeh Records.

Eftersom Major Lance åtnjöt en stor framgång på bolaget och hade ett gäng hits är det självfallet omöjligt att göra en samling med honom utan att inkludera dessa. Så no worries, både ”Monkey Time” och ”Um, Um, Um, Um, Um, Um” finns med. På tal om ”Monkey Time”, hela den plattan återfinns praktiskt taget på CD nummer 1.

Utöver dessa lysande spår är samlingen proppad med fantastiska spår, såsom ”The Bird”, vilken är  en underbar take på Bert Berns-klassikern ”Twist and Shout”, även Gaye-kompositionen ”Hitchhike” är en guldklimp. Samma gäller den fantastiska ”It’s All Right”, en låt som associeras  med The Impressions, vilket är naturligt, eftersom det var Curtis Mayfield som skrev den till sitt gäng The Impressions. Ovan nämnde jag att Curtis Mayfield var viktig för Lance och även om ”It’s All Right” inte skrevs till Lance personligen är det ett helt gäng spår som Mayfield skrev åt honom, däribland hitlåten ”Um, Um, Um, Um, Um, Um”.

Nu börjar det bli dags att avsluta detta stycke om denna samling och komma med någon form av åsikt. Åsikten lyder som följer: jag gillar den skarpt. På strax över femtio spår lyckades den inte bara ta mig genom den största perioden i Lance karriär, utan även dra ett snitt över en stor bit soulhistoria. En historia som rymmer både dansanta upptempo-dängor som får fötter att röra sig rytmiskt och ett gäng hjärteskärande ballader som skulle passa lysande en regnig oktober-kväll. Vad gäller ljudet har de engelska soulfanatikerna gjort ett mycket bra jobb. Kvaliteten är hög och några skumma dumburkar har inte används för att bråka med ljudbilden. Sammantaget resulterar detta i att jag för varje låt som går höjer volymen, njuter och väntar på att grannen ska komma ner och vråla: ”Sänk volymen!” En uppmaning jag inte kommer att lyda.