Alexandria – Bossa

Sexmannabandet Alexandria från Stockholm debuterar med halvelektroniska Bossa, en platta där sju svävande, rätt lugna låtar framförs på mindre än en halvtimme. Med tanke på den korta speltiden borde man kunna begära starkare låtar än så här.

Av någon anledning kommer jag att tänka på 10cc i deras lugnare stunder, då jag lyssnar på Bossa. Det har enbart med stämningen och den känslomässiga atmosfären att göra, för Alexandrias sound är mer nutid än dåtid och deras låtar håller långt ifrån samma klass som 10cc:s bättre eller ens mediokra alster. Likfullt skulle det inte förvåna mig om någon av Alexandrias medlemmar lyssnat på britterna emellanåt och mer eller mindre medvetet påverkats. Men säker är jag inte. Alexandrias egen musik gränsar till dream pop ibland, men tar inte steget över helt och blir därmed inte lika sövande som mycket av drömpopen kan bli. Däremot är soundet här väldigt slickat, nästan glansigt på gränsen till plastigt, och jag har alltid haft lite svårt för sådana ljudbilder. Saken blir inte bättre av att bandets låtar sällan fäster. Inte heller svänger de något vidare, och musiken är sällan tillräckligt spännande för att jag spontant ska känna ett behov av att återvända till plattan och utforska den mer än vad jag redan har gjort. Dock bör det poängteras att cd:n låter klart proffsig. Musikerna är duktiga, sången säker och låtarna har arrangerats väl. Det mest lyckade, modiga och intressanta av spåren på Bossa tycker jag att avslutande, flummiga ”Elijah” är, och gitarrliret i ”Finally” är både smakfullt och läckert. Vill ni ge bandet en chans, starta med något av dessa spår, och faller de i smaken så kan det vara läge att tugga i sig resten också.