Dawn of Oblivion – tillbaka med två nya EP-skivor

Helsingborgs mörkt rockande gothfantomer Dawn of Oblivion har mycket på gång. I vår släpps nämligen två nya EP-skivor. Zero tog ett rejält snack med Victor Fradera, där inte bara Soulmate och Asphyxiate diskuterades, utan även bandets långa karriär, ett eventuellt samarbete med Covenant och gothscenens framtid.

Hej, Victor, och tack för att du tar dig tid att svara på våra frågor! Dawn of Oblivion har två nya EP-skivor på gång. Först Soulmate EP, som släpps inom kort, och om ett par månader även Asphyxiate EP. Hur kommer det sig att ni valde EP-formatet och varför blev det två korta skivor istället för en lite längre?
– Ett album måste fungera som en enhet, men en EP är inte på samma sätt låst till ett speciellt koncept eller en viss ljudbild. Ända sedan vår debut, 1994, har vi hela tiden utvecklats och breddat vårt sound. På Soulmate– och Asphyxiate-EP:erna tillåter vi oss att ta ut svängarna rejält. En låt är elektronisk, en annan är Motörhead-influerad och en tredje är väldigt popig. Den stora variationen gjorde att vi bestämde oss för två trespårsskivor. Asphyxiate kan beskrivas som Soulmates ”svarta syskon”.

EP:erna är producerade av Simon Hansson i Roastinghouse Studios i Malmö. Vad har han tillfört soundet?
– Vår förra fullängdare, Phoenix Rising, mastrades av James Murphy från Obituary och vi var helnöjda med det mörka ljudlandskapet han hjälpte till att skapa. På de här EP:erna ville vi ha en liknande känsla redan i produktionen. Simon har på ett skickligt sätt tillfört ett djup och ett hypnotiserande dunkel, som gör att vi verkligen får fram de bilder vi vill förmedla.

Låt oss titta lite närmare på Soulmate-EP:n. Titellåten är dramatisk och har en känsloladdad text. Kan du berätta lite mer om den?
– ”Soulmate” handlar om att sitta bredvid sin livskamrat som kämpar mellan liv och död. Tankarna flyger och det enda man vill är att säga de där viktiga orden som får personen att finna extra kraft och jaga bort det onda. I den kampen binds man samman för evigt, oavsett hur utgången blir. ”Soulmate” var ursprungligen en upptempolåt, men vi tyckte att budskapet tappades bort i slamret, så vi drog ned på hastigheten, lade på körer och vips så satt den!

På ”Search for Equlibrium” bidrar Fredrik Åkerblom från metalbandet 8Stone med sin stämma och på EP:ns tredjespår, ”Acid Sea”, dras man in i en psykedelisk parallellvärld…
– Vi tyckte att Fredriks underbara vibrato och skönt raspiga röst tillförde värme till ”Search for Equlibrium”, som handlar om narcisstiska ledare som kommer med enkla lösningar på komplexa problem. På ”Acid Sea” försöker jag sedan se saker ur en drogberoendes perspektiv och genom den misslyckade logik som ofta återspeglas i deras beteende.

Låt oss även prata lite om Asphyxiate-EP:n. Både musik- och textmässigt känns den väldigt mörk.
– Ja, innehållet kretsar mycket kring händelserna i Europa de senaste åren. Titelspåret skrevs om Rysslands invasion i Ukraina, men texten kan även tolkas som en beskrivning av den pågående flyktingkrisen. Musikaliskt låter den lite som om Depeche Mode fått för sig att göra en metallåt. De andra båda spåren på EP:n, “Schizophrenia” och “Baphomet”, behandlar hur religion och andra ideologier kan sätta griller i huvudet på folk.

Är EP:erna helt digitala släpp eller kommer de även att säljas fysiskt? Har ni förresten fler skivor på gång under 2017?
– De är digitala, men senare i vår planerar vi att samla tre EP:er på en CD. Kompilationen ska heta Lest We Forget och kommer, förutom Soulmate och Asphyxiate, även att innehålla den lite äldre Anubis-EP:n. Inga andra skivor är inplanerade i år, men vi har börjat skriva på en ny fullängdare som ska släppas 2018.

Dawn of Oblivion har en drygt 25-årig karriär att titta tillbaka på. Vilka har, i ditt tycke, varit de största höjdpunkterna under detta kvartssekel av mörk rock?
– Nummer ett på min och förmodligen hela bandets lista är spelningen på Bram Stoker i Whitby. En helt bisarr festival, där hela publiken var utklädd till monster och vampyrer. Inget i min musikkarriär toppar att spela live för Greve Dracula, Nosferatu och Frankensteins monster! Annars är en ständigt återkommande höjdpunkt alla intressanta människor man träffar, fina band man spelar med och gamla vänner man återser på konserterna.

På tal om gamla vänner: som alternativ helsingborgsmusiker känner du självklart killarna i Covenant. Ni har inte funderat på att göra ett ”crossover-experiment” tillsammans? Dawn of Oblivion med EBM-basgångar eller Covenant med gotiska gitarrer?
– Det är ju en fullständigt briljant idé, som jag tror varken Covenant eller jag tänkt på tidigare! Jag får kontakta Jocke och Eskil och höra om de tycker likadant…

Dawn of Oblivion har gått igenom några medlemsbyten under årens lopp. Vad är det bästa med dagens sättning, tycker du?
– Ibland grubblar jag lite över att vi haft så många olika bandmedlemmar. Vår nuvarande trummis är väl nummer sju eller åtta? Men bandet utvecklas hela tiden och många medlemsbyten har berott på att folk varit nöjda med status quo och inte sett behovet av förnyelse. Stommen i bandet, bestående av Jonas Nilsson, Stefan Rosqvist och jag, har dock varit densamma i snart 20 år. Vi är väldigt olika som människor, men har djup respekt för varandra och delar samma starka kärlek till bandet. Fredrik Eriksson på trummor har varit med i 1,5 år nu. Då han både har en skön personlighet och är en jävligt duktig trummis kanske det inte behöver bli fler medlemsbyten, haha.

Hur föreställer du dig Dawn of Oblivions framtid? Kommer ni att bejaka er ”metalsida” och gå i en hårdare riktning eller kommer musiken snarare att bli mer atmosfärisk och melankolisk?
– Både och, skulle jag tro. Vårt flirtande med metal ger oss möjlighet att utforska fler stämningar och större musikaliska territorier. Men de atmosfäriska och melankoliska ingredienserna är en väldigt viktig del av Dawn of Oblivions identitet, så de måste också vara kvar! Som Stefan en gång uttryckte det: ”Dawn of Oblivion är inte ett bara ett gothic metal-band. Dawn of Oblivion är en känsla”.

Finns det något som du väldigt gärna skulle vilja göra med Dawn of Oblivion, som fortfarande är kvar på din ”bucket list” för bandet?
– Ja, vi skulle gärna vilja spela på Wave-Gotik-Treffen i Leipzig eller på Wacken Open Air i norra Tyskland. Wave-Gotik-Treffen känns inte orimligt, så det är bara att hålla tummarna. Det hade även varit spännande att testa att dansmixa några av våra låtar.

Avslutningsvis tre frågor, där du, som ”svartrocksexpert”, får filosofera lite över scenen. Låt oss börja med Andrew Eldritch, som antydde att han, om Trump tog makten, faktiskt kanske skulle göra den där nya Sisters of Mercy-skivan som folk drömt om sedan 1993. Vad tror du? Kan det verkligen bli något den här gången?
– Mr. Eldritch snackar mycket och jag har lärt mig att ta 90 % av vad han säger med en rejäl nypa salt. Dock står Trump för allt som Eldritch avskyr, så just i detta fallet skulle det faktiskt kunna ligga lite sanning i hans uttalande. Thatcher gav ju honom uppslag till ganska många låtar under 80-talet…

Ett nytt album med The Cure lär vara på gång. Har du följt bandet på 2000-talet och har du någon förhoppning om att de kan blixtra till igen på gamla dagar?
– Jag såg The Cure i Köpenhamn i höstas och var djupt imponerad över hur bra Robert Smiths röst fortfarande är. Bandet såg vitala ut och helhetsintrycket var starkt. Smith är en skicklig låtskrivare, så den kommande skivan kan mycket väl bli intressant. Kanske inte en ny Disintegration eller Pornography, men en stabil och lyssningsvärd platta.

Hur betraktar du överlag ”gothens” framtid?
– För mig är ”goth” främst en stämning. En atmosfär av skräckromantik som kan flikas in i många olika sorters musik. Så det finns mycket kvar att upptäcka och göra. Jag har alltid känt en dragning till allt som kan gömma sig i mörkret och är långt ifrån färdig med mitt letande efter nya fenomen, haha.

Soulmate EP släpps den 13 mars. Följ Dawn of Oblivions framfart på deras hemsida eller Facebooksida.