Ms. Henrik – Fake And Copy

Hade jag recenserat skivomslaget och bilderna i cd-häftet istället för musiken hade Fake And Copy fått ett mycket högt betyg. Tyvärr är inte det musikaliska innehållet lika spännande som det bildmässiga, men Ms. Henriks debutalbum tar sig så småningom. 

Vi har nog alla varit med om det: man hittar en platta som ser väldigt spännande ut, vars konvolut sätter fart på hjärnceller och fantasier. Man kan inte vänta innan man får höra hur sensationellt det kommer låta, för omslaget ser ju ut som att det ska låta fullkomligt fantastiskt… och så gör det inte det. Besvikelsen slår till med full kraft och man känner sig närmast lurad, fast man borde veta bättre efter alla dessa år. Omslaget till Fake And Copy fick mig att tänka på Bowie, Magnus Ugglas två första album, Kraftwerks Man Machine, Jobriath och Roderick Falconer. Men istället låter det lättuggat radioskval i syntkostym om många av låtarna. Tonårspop. Någonting som dagens melodifestivalslyssnare skulle kunna uppskatta. Det var inte riktigt vad jag hade förväntat mig… Efter ett tag lägger sig dock den första besvikelsen, jag lyssnar igen, men nu medveten om det faktiska innehållet, och jag kan bara konstatera att Ms. Henriks kommersiellt gångbara förmåga är större än den konstnärliga. Många spår här kommer tveklöst att tilltala den publik som faller för enkla, dansanta poplåtar med klara refränger, tydliga rytmer och lättsmälta melodier. Vad som förvånar mig mest är att jag själv plötsligt faller för spår som ”Blessed are the bald men”, ”Get the hate”, den funkiga discolåten ”Copy what I think” och coola ”Banshee” som avslutar plattan. Konstigt nog kommer samtliga höjdpunkter som tilltalar mig i slutet av skivan, men det är säkert de tidigare spåren som kommer klättra på hitlistorna om Ms. Henrik tar sig dit.