Tredje året för Where’s the Music

Den tredje upplagan av showcasefestivalen Where’s the Music? (WTM) anordnades i Norrköping den 2-4 februari och bjöd på över 100 artister på tio scener.

Är 90-talets indiepop på väg tillbaka? Ja, många av de deltagande akterna på WTM verkade onekligen hämta sin inspiration från deppop och shoegaze från sisådär 20 år sedan. Utbudet var dock varierat och publiken kunde bland annat lyssna på hip hop från Tjuvjakt, metal från Corroded och svängiga partytoner från Kaliffa.

Det var tredje året som arrangören bakom Bråvallafestivalen anordnade sin inomhusfestival i de fantastiska miljöerna i Industrilandskapet i centrala Norrköping och efter två år där WTM sökt efter rätt format känns det som att alla bitarna föll på plats i år. Något som festivalens projektledare Emelie Stockhaus håller med om:

– Det känns som att i år var året då konceptet Where’s the Music? verkligen satte sig hos publiken i Norrköping. Alla – artister, delegater och publik – verkar ha haft en riktigt bra festival och det känns så otroligt roligt att vi precis har fått genomföra en festival där allting har flutit på och fungerat.

Årets festival sägs ha slagit publikrekord och lockat över 5000 besökare. Publiksiffror ska man visserligen ta med en nypa salt, men den allmänna känslan var helt klart att det var mer folk än vanligt detta år.

– Det har varit en helt fantastisk festival. Att se hur festivalpublik och delegater för en helg tar över Norrköping och går från scen till scen för att upptäcka ny musik är precis vad den här festivalen handlar om. Aldrig förr har publiken varit så engagerad i Where’s the Music. Det har varit bra med folk på alla spelningar och i många fall har det varit helt fullt, säger Emelie Stockhaus.

Årets upplaga bjöd kanske inte på lika många stora dragplåster som tidigare. Södra Sidan, Tomas Andersson Wij och Erik Lundin var tre av de mest namnkunniga akterna. Men WTM är ju en showcasefestival och där är hela idén att presentera nya, mindre artister snarare än att locka med etablerade namn. Spelningarna är korta, konsertställena oftast små och det är tätt mellan spelningarna. Dödtiden är obefintlig och det pågår alltid flera konserter samtidigt. Den stora tjusningen ligger i själva festivalen i sig: att med spelschemat i handen springa mellan de olika lokalerna och få en glimt här och en glimt där av artister man aldrig tidigare hört talas om.

Själv inledde jag fredagen med att kolla in Black Metal Raccoons på Saliga Munken, Lewis Watson på Tegelvalvet, Smith & Thell på Arbis och hajpade Rein på Dynamo. Därifrån gick jag och fotografen till största scenen Värmekyrkan för att se några låtar med Magnus Carlson, tillbaka upp till Arbis för att kolla in Tjuvjakt och därefter några låtar med HAVET på Cromwell. Hur det lät? Ja, Magnus Carlson lät elegant som vanligt och Rein var en frisk fläkt även om låtarna kanske inte höll hela vägen. I övrigt är minnena mer diffusa, men vadå? WTM är en festival man gillar mer för festivalkänslan, folklivet och stämningen än de musikaliska intrycken.

På lördagen kollade jag bland annat in Hundmänniska, Nightmen och Dust Bowl Jokies innan det blev mörk synth med Henric de la Cour och rivig punkrock med Hurula. På vägen hem slank jag även in på Crescendo där State of Sound överraskade med covers av såväl “Uti vår hage” som Bryan Adams “Heaven”. En trevlig avslutning på en trevlig festival, och jag ser redan fram mot den fjärde upplagan.