Wovenhand live på Nalen

 

Wovenhand spelade på Nalen och Zero var där.

Okej. Så att jag ska skriva om saker jag är med om eller hör på den här sidan är ju givet. Men det börjar kännas fånigt att jag i varje artikel skriver att det är Så. Jävla. Bra. Men det är svårt! Det är svårt att inte skriva att saker är överväldigande fantastiska när det är precis så det känns. Även om det blir tradigt. Nåväl. För nån vecka sen var jag och såg Wovenhand på Nalen i Stockholm. Först och främst var det Så. Jävla. Bra.(!!!!!)

David Eugene Edwards har ett sätt att framträda eller egentligen bara vara på som är mer eller mindre trollbindande. Till och från under spelningen fick jag en känsla av att han nästan befinner sig i någon form av trans när han spelar och sjunger. Jag upplevde inte att det bara var ett spel för gallerierna med flimrande ögonlock och märkliga handgester, utan jag tror att han bara är sån. Att han hittar något magiskt i det som händer precis där och då.

Att säga att det var mycket folk skulle vara en lögn om man jämför med ett fullsatt Ullevi under Springsteen eller ens med mängden människor på The Cure på Globen förra söndagen (som för övrigt också var en fantastisk konsert). Men det var fullsatt. Det där stora rummet, som minskade markant när 200-300 pers klämde in sig där, pulserade när Wovenhand gick på scen. Det som var coolt var att det inte fanns någon direkt röd tråd vad gäller typen av människor som var där och såg honom. Alla var “egna”.

Edwards är en fantastisk musiker. Om jag ska vara ärlig var jag dock inte jätteimponerad av den senaste skivan, Star Treatment. Han har gjort mycket bättre saker förr. Inget slår ju låtar som ”Corsicana Clip” eller ”Sinking Hands”, så att säga.

Spelningen dock. Fantastisk spelning. Man fick komma nära på ett sätt som gjorde att hela upplevelsen blev mycket bättre. Inga skärmar på sidorna för att visa så mycket av artisterna som möjligt. Inga storslagna ljuseffekter. Lite som “nu är jag här och nu spelar jag här och så är det bara med det. Punkt.”