Mary J Blige och Maxwell på Annexet den 22 oktober 2016

Det sprudlade av glädje och kärlek när soulikonerna Mary J Blige och Maxwell intog Stockholm.

När musiktidningar sätter ihop listor över de mest inflytelserika artisterna under 1900-talet brukar man alltid kunna lokalisera Mary J Blige på den listan. Varför hon hamnar där är tämligen självklart. Sedan debuten 1992 har Blige givit oss lyssnare hjärtkrossande kärleksballader, kaxiga raptexter och en rejäl dos stenhård New York-Attityd. Med ett trettiotal Grammy-nomineringar och nio vinster inom både R&B, hiphop, gospel och pop har hon även lyckats övertyga den etablerade musikindustrin om sin storhet, och tur är väl det, för utan henne hade vi antagligen inte fått höra ett av 2016 bästa album, Beyonces Lemonade. Mary J Blige byggde bron mellan 60-talets soulstjärnor och 90-talets hiphop, och sedan dess har den bron trafikerats flitigt. Lördagen den 22 oktober ställde sig hon och den store soulmannen Maxwell på Annexets scen för att tillsammans återuppliva lite av 90-talets absolut bästa soul, hiphop och R&B.

Scenen skyms av en stor vit ridå, där det projiceras bilder på urklipp från tidningar med Blige, mörkret faller och hennes siluett framträder på den vita ridån. När den faller kliver Mary J Blige fram ur skuggorna. Iklädd solglasögon, högklackade stövlar i alligatorskinn och ett par enorma guldörhängen.

Sekunden den vita ridån föll blev jag nog en smula förtrollad. Det finns en möjlighet att detta berodde på att jag stod såpass nära den diva som givit oss musik till vart tillfälle i livet och att hennes kaxiga New York-attityd sträckte sig ner i fotodiket och träffade alldeles rätt, vem vet.

Mary J Blige bjuder på låtar från hennes minst sagt välfyllda musikarkiv och överlag håller det upp väl. Men den förtrollning som jag drabbades av genom kameralinsen sitter tyvärr inte i hela vägen fram. Men trots detta är det tillräckligt för att ständigt hålla mig intresserad. En bidragande faktor till mitt bibehållna intresse är, utöver Mary J Blige själv, bandet. Kören som backar upp har pipor av guld, trummisen slår så hårt att virvelstativet är nära på att kollapsa och gitarristen drar vid ett par tillfällen av solon som skulle få till och med den mest kräsna rock-puritanen att spetsa öronen.

Men den lite drygt timmes långa konserten blir stundtals lite sval och det är den näst sista låten, ”No More Drama”, som i särklass blir konsertens mest slagkraftiga framförande. Delvis med hjälp av att videon på backdropen loopar texten i refrängen: ”No more pain/No more pain/No Drama”, men självfallet även på grund av Bliges gedigna engagemang.

 

Nämnas bör också att hon aktiverar publiken ordentligt med sitt mellansnack. När hon utbrister: ”Give me some noise ladies”, följs det av ett publikjubel medan Blige förklarar att kvinnor inte ska ta någon skit från någon. Även publikens manliga deltagare får sig ett gäng uppmaningar kring hur de bör behandla kvinnorna i sin närhet, något som ständigt verkar glömmas bort av män runt om på vår jord.

Överlag blir Mary J Bliges spelning på Annexet en minnesvärd historia. Visst är det så att allt inte ligger på maxnivå hela tiden. Men i ärlighetens namn. Behöver det alltid vara på max? Nej. Mary J Blige har full rätt att inte genomföra ett gig med samma energi som för tjugo år sedan och ändå vara en av världens bättre artister.

När Mary J Blige försvinner in i skuggorna blir det dags för näste artist att kliva upp på scen, Maxwell. Han kommer in på scen iklädd bågar med design från det ack så vackra 60-talet och farligt välsittande kostym. Utan att gissa för mycket kan det nog tänkas att Maxwell under sin karriär noga studerat konsertfilmer med de gamla soulhjältarna. Han rör sig nämligen som Arthur Conley och ser ut som den unge Mr. Gaye. Han låter inte helt olik heller. Det är soul med en pipa som minst sagt håller måttet.

Med hjälp av dessa attribut sätter han ett leende på läpparna hos var konsertbesökare och får även en stor mängd fötter att röra sig rytmiskt. Det sprudlar av glädje och kärlek. Det är en gedigen sångare och en textförfattare av klass som ger en ganska klanderfri konsert på Annexet. Men är han lika intressant som Mary J Blige? Inte riktigt. Men bra, det är han.
Även Maxwells ruskigt tighta soulband ska ha en eloge. Blåssektionen är väl kanske inte på samma nivå som The Memphis Horns en gång var, men de ger ett par ordentliga blåssegment med både trumpet och sax.

Kokar man ihop allt detta till en form av slutsats blir det nog som så att Mary J Blige har en attityd som jag älskar, men kanske inte når hela vägen fram i musiken, och att Maxwell i sin tur står för en klanderfri musikalisk upplevelse men är mer slätstruken och inte fullt lika intressant.