The Cure live i Stockholm den 9 oktober 2016

En av rockens alla regler säger att en inte ska gå och se ett band som har spelat ihop i 40 år. Du riskerar allt för mycket. Musiken och din ungdom. Zero gjorde det ändå och blev förvånade.

Egentligen borde alla The Cure-spelningar vara exakt som liveskivan Paris. Den spelades in 1992 och där låter de större och mörkare än någonsin tidigare. Tyvärr är det omöjligt, en The Cure-konsert kommer aldrig att kunna vara som skivan Paris. För även om bandet lyckas få till ljudet och Roberts stämma är i samklang med fullmånen så kommer aldrig en spelning med dem att klocka in under timmen. Att se The Cure på scen är att lyssna i timtal, de har utvecklats till några som har fler låtar i extranumren än vad normala band har under en hel spelning. Två timmar är bara början.

Det som slår en direkt är att Robert Smith sjunger fantastiskt. Under inledande “Plainsong” smyger sig rösten på för att fullkomligt explodera av kraft och styrka i “Pictures of You”. För att ha sjungit vissa av sångerna i över 30 år är röstens närvaro imponerande. Det som däremot är mer fnissigt än imponerande är basisten Simon Gallup. Det är sällan en ser någon som så hett önskade att han var den unga Paul Simonon från The Clash, både i klädseln, hur basen hänger och samtliga poser. Tur bara att musiken fortfarande är hans egen.

The Cure har alltid haft sina rötter i post-punken. Den där snärtiga basen och pukorna har aldrig riktigt försvunnit, inte ens under 80-talets mest saxofonfyllda utflykter. Det blir inte tydligare än i “Inbetween Days”, “Just Like Heaven”, “Sinking”, “A Night like This” och “All I Want” som ligger efter varandra likt ett pärlband. Där smattrar pukorna och basen framför de glittrande synthslingorna som om festen aldrig kommer att ta slut och 90-talet aldrig kommer att hända.

Det är inte bara Robert Smiths röst som imponerar. Allt är faktiskt rakt igenom riktigt, riktigt bra. Närmast perfekt ljud, ljus precis så dramatiskt som situationen kräver och ett allvar i hur låtarna levereras. Med några få undantag slarvas ingen av dem bort. Till och med “Boys Don’t Cry” görs i en nervigt taggad version. Tyvärr men ändå kanske förståeligt är att deras mest kända låt inte riktigt når upp till förväntningarna. “Friday I’m in Love” får en lite för rockig inramning och kanske, men bara kanske, går det att ana att de släpper garden något. Att låten tillåts bli en bagatell eftersom de vet att alla kommer att dansa ändå.

Tyvärr kan samma sak sägas om “Close to Me”. Skönheten och lekfullheten som är dess kärna finns inte riktigt med, i stället tillåts den att dränks i för mycket bas. Men som nästa sista låt, efter tre timmar och 34 andra, är det kanske inte konstigt att det svajar lite efter en i övrigt närmast fulländad konsert. Topparna som kom i form av de verkligt storslagna låtarna “Disintegration”, “Burn”, “From the Edge of the Deep Green Sea” och “A Forest” framfördes så episkt att de i sig själva är tillräckligt för att hålla The Cure på turné åtminstone ett decennium till. Dessutom måste den där lagen om band som har hållit på i 40 år nu skrivas om. 40 år är inte nödvändigtvis ett problem längre.