Lejonhjärta – Göteborgs nya indiehopp

Utan att ta allt för stora ord i munnen kan vi nästan påstå att Zero Magazine har fått ett nytt favoritband. De är grymmare än Motörhead och snyggare än Duran Duran. Eller kanske var det tvärtom? Oavsett vilket har de gjort två riktigt bra EP-skivor. Lejonhjärta skulle kunna beskrivas som “den felande länken mellan Placebo, Broder Daniel, Joy Division, Depeche Mode och en massa annan bra musik”. Men vi kallar dem hellre, kort och koncist, “Göteborgs nya indiehopp”. Med andra ord pliktlyssning för alla som älskar alternativ pop! Vi ville naturligtvis veta mer om fenomenet och tog ett snack med kvintettens vältalige keyboardist, Henrik Wittgren.

Göteborgs nya indiegothfenomen, Lejonhjärta, består av Henrik Stolpe (gitarr och sång), Peter Hageus (gitarr och sång), Nicky Mezzina (bas och sång), Henrik Wittgren (synthesizer) och Dmitry Bushmelev (trummor).

Vi ställde ett par nyfikna och möjligen lätt ohyfsade frågor till herr Wittgren. Som trogen läsare av brittiska poptidningar svarade han med en nästan Noel Gallagher-liknande spiritualitet. Följ vårt kärleksfulla gnabbande här:

God kväll, Henrik Wittgren, och tack för att du ger oss en inblick i Lejonhjärtas värld! Låt oss börja med att prata om bandnamnet. “Lejonhjärta” har en tjusig klang. Refererar ni till den engelske hjältekungen Rikard, de båda bröderna i Astrid Lindgrens melodramatiska barnbok eller kanske till något helt annat?
– Någon nämnde att en av våra låtar påminde om Björn Isfälts musik i Bröderna Lejonhjärta-filmen. Vi gillade kopplingen och plötsligt var bandnamnet klart. Men visst är vi anglofiler också. Vi spelar gladeligen i London även om vi måste pröjsa flygbiljetterna själva.

Är ni medvetna om att det faktiskt funnits ett svenskt popband med namnet “Peggy Lejonhjärta”. Har ni i så fall övervägt att höra av er till dem för ett “Lejonhjärta-möter-Lejonhjärta-samarbete”?
– Vi känner till dem, men det var länge sedan vi hörde något från dem. Existerar de fortfarande? Det finns tydligen ett norskt Lejonhjärta-band också. Vi kanske kunde ordna en festival alla tre tillsammans?

Ni kommer från en stad med en imponerande indietradition. Är ni det coolaste bandet från Göteborg sedan Broder Daniel?
– Troligtvis…

Ni är inte purunga gossar i tjugoårsåldern, utan är gamla nog att minnas både Berlinmuren och telefoner med sladd. Vilka för- respektive nackdelar ser ni med att vara “herrar i era bästa år” i en ganska ungdomsfixerad bransch?
– Visst har vi mycket erfarenhet, men vi är fortfarande unga både i själen och i replokalen. Det kan kanske dock bli lite svårt att fixa spelningar på studentfester?

Om jag säger att ni låter som en blandning mellan Depeche Mode, Placebo och The Jesus and Mary Chain, vad säger du då?
– Det är bra band som har inspirerat oss. Men då vi är mycket yngre än dem ser vi oss gärna som “the next generation”. Annars brukar många tycka att vi låter som en korsning av Broder Daniel och Joy Division.

Alla band med fem manliga medlemmar behöver en charmig flickfavorit som drar publik till spelningarna. Vem är Lejonhjärtas svar på Robbie Williams?
– Vi försöker charma både pojkar och flickor. Våra instrument är förresten också snygga. Vår basist Nicky har dessutom lovat att lägga ut Pokemons på “rätt ställen” för att lura så mycket folk som möjligt till vår nästa spelning…

Ni spelade nyligen på en “synthfestival”. Med tanke på att de flesta synthare har en lika öppensinnad inställning till musik som Knutbymedlemmar har till religionskritik, kan det inte ha varit helt enkelt att gå upp på scen med gitarrer och effektpedaler. Känner ni att ni nådde ut till publiken den kvällen?
– Det var en “synth vs. indie-kväll”, så vi tycker nog att vi passade in rätt bra. Vi har ett par ganska elektroniska låtar, som “Higher and Numb”, som verkade funka hos synthgänget. Så visst fick vi positiva vibbar! Men egentligen fokuserar vi mer på energi och känsla än på själva ljudbilden. Lejonhjärta borde kunna gå hem i de flesta kretsar.

Hur går det till när ni skriver era låtar? Är alla inblandade i den kreativa skapandeprocessen?
– Henrik S, Peter och Nicky brukar presentera mer eller mindre färdiga demos. Sedan händer det att alla lägger till något i replokalen, som en slinga, backing vocals, trumkomp eller något annat.

Är ni nöjda med responsen ni fått hittills?
– Vi hoppades egentligen på förstasidan på NME, men med en artikel i Zero så kan man väl inte vara annat än nöjd?

Hur skiljer sig er nya EP, “A Good Way to End a Bad Night”, åt från debut-EP:n?
– Den är helt klart mörkare. Mer indiegoth! Vi har en spännande bredd på EP:n, i och med att vi har tre olika låtskrivare och sångare, men vi tycker ändå att vi fått ihop helheten bra. Vi har förresten redan material klart för ytterligare en ny EP. Den kommer förmodligen att dra åt det poppigare hållet. Vill man höra ett mer elektroniskt Lejonhjärta har vi dessutom en remix-EP på gång.

Den 8 oktober är det releasefest för “A Good Way to End a Bad Night” på Jazzhuset i Göteborg. Vad kan publiken förvänta sig denna afton?
– Självklart kan man förvänta sig att vi framför den nya EP:n, men även låtar från förra släppet och några grejer som ingen hört tidigare. Naturligtvis blir det en hel del fest också. Vi ser verkligen fram emot den kvällen!

Om ni kunde få bli förband åt ett stort band, precis vilket ni vill, på deras nästa världsturné, vilket skulle ni då välja?
– Philemon Arthur and the Dung eller Joy Division.

Vilka är annars era framtidsdrömmar med Lejonhjärta? Ett skivkontrakt med Mute Records, Melodifestivalen 2017 eller kanske ett gig på en Ålandsfärja?
– Ett skivkontrakt med Mute Records låter väl okej. Eller varför inte en svartklubbsspelning på Älvsnabben?

Vill ni hälsa läsarna av Zero Music Magazine något annat? Tala då nu eller tig för evigt…
– Var snälla mot andra människor och djur… och glöm inte bort att lyssna på vår nya EP!

Helt självklart vill ni följa denna kreativa kvintetts framtida äventyr! Gör det via deras Facebooksida! Smakprov på deras förträffliga musik hittar ni här: