Med Pascal i Berlin

I veckan släpper trion Pascal sin efterlängtade femte skiva Revy, inspelad i Hansastudion i Berlin. Zero fick följa med till den anrika studion och höra den nya skivan växa fram.

Onsdag är precis på väg att övergå till torsdag. I kontrollrummet till Studio 1 i Hansastudion i Berlin sitter Manuela de Gouveia, Mimmi Skog och Isak Sundström och lyssnar på de nya låtarna, de som utgör Pascals nya album Revy.

I fyra dagar har de varit här. Nu har Manuela och Isak precis avslutat det sista energikrävande sångpålägget.

Stämningen är lättad. När låtarna spelas lyssnar de koncentrerat. Däremellan drar de könsskämt, häcklar andra musiker och ironiserar över den egna insatsen.
”Jag fick lite panik, Mimmi sade att det lät som Mustasch”, säger Manuela och hela bandet stämmer in i historien om hur Manuela en gång fick en autograf på bröstet av basisten i det svenska hårdrocksbandet. ”Och jag tycker ju inte ens om Mustasch!” utbrister hon.
Men så spelas en ny låt upp i högtalarna och de återvänder till koncentrationen.
Den heter ”Snälla”, en långsam, vädjande låt som växer sig större allt större.
”Det här är vår Purple Rain”, säger Mimmi.

Hansastudion behöver kanske presenteras närmare för Zeros läsare. Här har David Bowie, Iggy Pop, Einstürzende Neubauten, U2 och Depeche Mode skapat storverk. Adressen Köthener Strasse 38 är för evigt inskriven i musikens historieböcker. Under de årtionden som Berlin var delad i två låg Hansa alldeles intill muren. Från fönstren kunde de som spelade in i studion ha ögonkontakt med vakterna på östsidan av staden. Många har vittnat om vilken speciell atmosfär det skapade.

I Hansastudion bär varje vrå på sin egen anekdot. Här finns fönstret som David Bowie satt i när han inspirerades att skriva texten till ”Heroes”. Här finns stora Meistersaal, där
Martin Gore i Depeche Mode klädde av sig naken för att få rätt känsla när han skulle sjunga in balladen ”Somebody”.

Även om ett och annat är sig likt i studion, 44 år efter att den skapades, så har dess omgivning förändrats. I dag ligger studion insprängd i ett modernt kontorskvarter. Tvärs över gatan håller Deutsche Bahn, den tyska järnvägen, till.

Och så här fyra dagar in i arbetet med den nya skivan är medlemmarna i Pascal föga imponerade av studions historia. Redan på flyget till Berlin glömde de bort att de var här, hävdar de själva.
”Man kan inte gå omkring och vara hänförd. Det är kul, men vi är här för att göra en skiva”, som Manuela uttrycker det.
”Vi gick rätt snabbt in i en sorts rockklichévärld”, säger Isak.

Att Pascal har valt att åka hit beror på att Manuela känner ljudteknikern Nanni Johansson, som arbetar i Hansastudion.
Och så ville de åka bort, komma hemifrån, få ett litet äventyr, inte åka till ”någon random studio i Årstaberg”.
”Vi har typ semester, men det är en ganska hård semester”, säger Manuela.
”Du menar med fjorton timmars arbetsdagar?” säger Mimmi.

Däremot är alla överväldigade över att allting fungerar. Så har det inte alltid varit.
Debutskivan Förbi fabriken spelades in i Visby under ett kaotiskt dygn. Det var varmt och trångt, producenten var full, det hörs ingen bas på skivan. Nästa skiva, Galgberget, spelades in i den avsevärt större Sandkvie studio i Visby hamn, men fick ett alldeles för polerat ljud, långt ifrån hur Pascal vill låta, och fick i efterhand räddas av skivbolagsbossen Daggan Stamenkovic och producenten Existensminimum.

Den här gången är det annorlunda.
”Allting låter bra. Det finns så många mickar här”, säger Manuela.
”Det finns en bra sorts koncentration i luften”, säger Isak.
”Trummorna är ju sjukt mäktiga, de är handbyggda av Udo”, säger Mimmi.
”En tysk som heter Udo har byggt trummorna!” hojtar Manuela.
”Inte Udo Kier”, säger Isak.

Pascal bildades i Visby 2005, där studier sammanförde Manuela de Goveia och Mimmi Skog. Tillsammans med Isak Sundström, som Manuela kände sedan tidigare, gick de in i replokalen en dag i februari. I den stunden hittade trion sitt sound.
”Isak spelade den där gitarren och jag tänkte ’ok, jag ska trycka ner de här tre tonerna’, det var ju på den nivån, och så kom Mimmi och spelade det här assnygga kompet då var det bara ’shit, det här låter skitbra’. Sedan dess har jag inte tänkt på när vi blev det vi är eller hur vi gör det vi gör”, säger Manuela.
Sedan gick allt snabbt. De spelade in en demo som hamnade i händerna på nämnde Daggan Stamenkovic, som nyligen startat skivbolaget Novoton. Han blev överförtjust.
Bara några månader senare skedde den kaosartade inspelningen av Förbi fabriken.

På sex år hann Pascal med att bildas, få skivkontrakt, spela in fyra skivor och jobba sig fram till en status som ett av Sveriges bästa rockband, vilket bekräftades av Grammisnomineringar och priser på Manifest-galan. Nu har det gått nästan lika lång tid sedan de senast gav ut en skiva.

Under tiden har de genomfört egna projekt. Isak har spelat Skriets andra och tredje skiva, Mimmi Skog har bandet Nej, Manuela de Gouveia spelar i Dödsfest. Har Pascal förändrats? Nej, lyder det omedelbara svaret.
”Jag upplever att vi är det vi är. Det är som tre olika slags delar, så sätter man ihop det, så blir det som vi gör. Det blir som något slags maskineri som låter på ett visst sätt”, säger Isak.
”Det är inte så att vi har stått och tänkt att ’på nästa platta ska vi…’. Det som sker i replokalen sker”, säger Manuela.
”Personligen tror jag inte på någon sorts utveckling, att vi skulle utvecklas som band. Jag tror att det bara är bajs”, säger Isak.

Orsaken till Pascals långa tystnad varierar lite beroende på vem som tillfrågas. Ibland handlar svaren om pengar, ibland om brustna vänskapsrelationer. Även om båda svaren innehåller korn av sanning så är den gemensamma hållningen här, i Hansastudio, att Pascal blev en del i en för stor apparat; de skrev låtar, spelade in en skiva och turnerade. Sedan gjorde samma sak igen.
”Det blev för mycket med allt runt om, så det rann ut i sanden. Jag håller med om det att det blev något som skulle hållas igång”, säger Isak.
De tre är överens om att det har varit bra för dem att spela i andra konstellationer.
”Man utvecklas när man spelar med andra människor, man måste sätta sig in i ett sammanhang och hitta sin plats i den gruppen. För mig har det inneburit att jag förstått hur enkelt det är att spela med Mimmi och Isak. Nu tänker jag ’är det så här gött det var att spela med dem?’, säger Manuela.

Det fanns ingen agenda när Pascal startades och det har inte skrivits någon den här gången heller.
”Jag har aldrig tänkt att ’tänk om vi skulle låta så här eller så här, det skulle vara jättecoolt’. Det bara blev så här. Idag kan jag objektivt förstå att vi inte låter som alla andra. Vi sticker ut. Men det var ingen plan, det var bara vårt sätt att uttrycka oss tillsammans”, säger Manuela.
”Jag hade aldrig lyssnat på något som lät så här innan vi träffades. Jag hade inte lyssnat mycket på postpunk. För mig var det nytt. Isak, det kändes som att du hade en konstnärlig vision av hur det skulle låta, när vi spelade in demon på portastudion”, säger Mimmi.
”För mig var det typ ’får man göra musik på det här sättet, en massa reverb på trummorna, fan vad coolt’. Jag var inte den coola i bandet”, fortsätter hon.
”Jag har aldrig uppfattat att någon av oss har varit cool överhuvudtaget”, säger Manuela.

För lite drygt två år sedan bestämde de att de skulle börja repa igen. Manuela hade flyttat upp till Stockholm, där Mimmi och Isak redan bodde, och det blev enklare för de tre att ses, att ”hänga igen, glo på film, äta middag”. Det kändes naturligt att återvända till replokalen.
”Första gången som vi repade körde vi gamla låtar. Och det lät precis likadant som förut”, säger Isak.
”Då kom vi på att vi hade en låt som vi aldrig gjorde klart. Det var ’5000 spänn’. Och när vi väl tog upp den så kände vi ’det här är ju skitkul’”, säger Manuela.

Nu, knappt ett halvår efter inspelningen i Berlin, är skivan Revy färdig att släppas. Under hösten gör bandet en mindre turné i Sverige. Även om deras sidoprojekt Dödsfest, Nej och Skriet fortfarande lever så är Pascal tillbaka. Med besked.
”Det är nästan som att stiga in i något när vi spelar och träffas. Och så den där känslan att var ett rockband, det känns lite gulligt tycker jag”, säger Isak.
Gulligt?
”Vi försöker vara tuffa, men vi är inte så himla tuffa. Vi har väldigt roligt och det är speciellt att spela, det är som en maskin som sköter sig själv. När det är som bäst är det som att jag inte gör någonting, det spelar och låter av sig själv. Det är en mäktig upplevelse”, säger han.

Och det verkar som ett det kommer att finnas ett liv även efter Revy för Pascal. Nästa år kommer förhoppningsvis en box med alla bandets album på vinyl och kanske även med nytt material.
”Det är mest för att vi själva vill ha den. Jag vill framför allt ha Galgberget på vinyl. Det skulle vara så mäktigt”, säger Manuela.

Och så drömmer de om nya skivinspelningar på exotiska platser. De har sökt pengar hos Kulturrådet för att kunna åka iväg och spela in nästa skiva.
”Nu när vi vant oss vid att spela in i Berlin, så känns det rätt. Jag tror aldrig att vi har haft så kul när vi har spelat in tidigare. Vi har pratat om San Francisco. Isak vill till LA, för han hänger så mycket där, men Nanni har jobbat i en ascool studio i San Francisco. Hon tycker att vi borde åka dit. Jag är all in för det. Så finns det också någon cool studio ute i öknen. Vi tar det då, men man kan ju alltid drömma. Om vi ändå ska göra det här kan vi ju ändå göra det jävligt kul.”