The Culture In Memoriam – History´s Dust

Victor Håkansson och hans kollektiv The Culture In Memorian har med History´s Dust skapat en mångsidig popplatta. Här ekar det från musikhistoriens alla hörn, samtidigt som det är svårt att placera pusselbitarna exakt. Likaså fungerar det känslomässigt med tvära kast. 

The Culture In Memoriam är baserade i Malmö, är ett politiskt band på vänsterkanten så vitt jag förstår, Håkansson sjunger på engelska och gör låtar som i ena stunden är glada och tralliga, för att i nästa stund gå i moll och melankoli. Något texthäfte finns inte med i skivomslaget, vilket är en miss, men plattan är fullt njutbar för det. Melodierna och refrängerna är nämligen starka nog, och samtidigt som det låter mycket 60-tal om låtarna på History´s Dust känns musiken modern, på ungefär samma vis som Flaming Lips och The Polyphonic Sprees alster. Här gäller inte ”less is more”. Istället har man kranat ur en hel del och skapat ett stort, nästan Phil Spector-fläskigt sound emellanåt. Resultatet är såväl vackert som pompöst. Det var fem år sedan The Culture In Memoriam gav ut sin senaste platta, Rest In Pieces, och den vardagsrevolutionära nykomlingen låter inte helt olik den, att döma av de sånger jag har hört. Dessförinnan gav bandet ut ett par skivor år 2006 och 2007 också, vilka gått mig spårlöst förbi. Den låt som mest skiljer sig från det övriga materialet på nya plattan är garagerockiga ”Hey ho”, en låt med coolt gitarriff och mer ös än resten. Det skulle vara rätt intressant att höra om bandet vid tillfälle kunde göra ett helt album med den sortens rock framöver. Men känsligare låtar som ”Her voice rising”, ”We will always love you” och ”Death to patriarchy” går verkligen inte av för hackor, de heller.