Covenant – Sound Mirrors

Helsingborgs elektroniska stoltheter, Covenant, är aktuella med en purfärsk singel. Zero ville självklart veta mer om ”Sound Mirrors” och den kommande fullängdaren, The Blinding Dark. Vi ringde därför upp Joakim Montelius för ett intressant samtal.

Tack för att du tar dig tid att svara på några frågor om er nya singel, Joakim! ”Sound Mirrors” är en intressant titel. Finns det någon koppling till de märkliga byggnadsverken i södra England?
– Ja, jag hörde talas om ljudspeglarna i Kent och blev fascinerad av hela grejen. Under första världskriget började britterna experimentera med akustikförstärkande konstruktioner längs kusterna för att få förvarning om inkommande flyganfall. Idén är snarlik det fenomen som man kan uppleva i till exempel ett viskgalleri: om ljudet fokuseras till en smal stråle, kan man tydligt höra även mycket svaga ljud på ett stort avstånd. Så de byggde stora paraboler eller elliptiska väggar som ”samlade in” ljud från de riktningar de räknade med att anfall kunde komma. Och sedan lyssnade de. Tekniken finslipades efter hand och många väldigt ambitiösa projekt utfördes. Det kostade mycket pengar, arbete, logistik, utveckling och personal. Allt för att få, på sin höjd, 15 minuters förvarning. Och när de väl fått det att fungera så bra det gick, uppfanns radar och gjorde alltihop helt meningslöst. Nu står de övergivna längs kusterna och vittnar i långsamt förfall om en svunnen tid, som monument över både uppfinningsrikedom och tragisk desperation.

Handlar er nya singel om själva konstruktionerna eller har de snarare en symbolisk mening?
– Jag började mitt efterforskande ungefär samtidigt som flyktingkrisen nådde sin kulmen förra året och kunde inte låta bli att dra en parallell. Vi visste, flera år innan det blev en verklig kris, att alla de desperata människorna, som inte hade någon annan utväg än att söka sig till Europa, skulle komma. Vi visste också att det skulle bli problem. Men ingen gjorde något. Vi förberedde oss inte, vi tog inte fram lösningar i förväg, vi diskuterade inte hur vi skulle kunna hjälpa dem och vi pratade inte om hur vi skulle samarbeta för att göra det mottagande som vi förpliktat oss så smärtfritt som möjligt. Hur kan det vara möjligt att vi, trots vår enorma uppfinningsrikedom när det gäller att skaffa oss förvarning, ändå förnekar, blundar och tittar åt ett annat håll inför något stort och potentiellt obehagligt som vi vet kommer att ske? Och när det väl händer är det alltså ”alla andras fel”? Varför är vi så godhjärtade när vi inte löper någon risk och så kallhamrat hårdhjärtade när vi upplever oss hotade, trots att vi vet att det potentiella hotet kunde ha avvärjts av oss själva? Det är frågor som berör mig väldigt starkt. Så det kändes nästan som en plikt att behandla ämnet. Inte för att vi på något sätt vill peka finger eller så. ”Sound Mirrors” är en reflektion och en reaktion, varken mer eller mindre…

Hur växte låten ”Sound Mirrors” fram?
– Eskils fru köpte sig ett gammalt piano och ställde det i sin studio. När Eskil provspelade det för första gången spelade han in sessionen på sin telefon. Därifrån kommer både idén till melodin och det repeterade pianoackord man hör i låten. Från början var tanken att det skulle bli ganska avskalat med det monotont repeterade, ganska skeva pianoljudet som bas. Men naturligtvis ville melodin något annat. Ett problem var att melodin går i dur och den hade inte alls lust att låta sig konverteras till moll, trots ganska idoga ansträngningar från vår sida. Så den fick bestämma och jag tycker att det blev en väldigt fin krock mellan textens tyngd och melodins melankoliska eufori. Dessutom lyckades vi både klämma in några fina samplingar från våra ungdomshjältar Portion Control och ett fett housebeat. När man ror en sådan kombination i land känner man sig ganska nöjd!

Hur kommer det sig att just ”Sound Mirrors” blev er nya singel? Kändes den som en ”självklar singellåt” eller blev den vald i hård konkurrens med andra låtar på det kommande albumet?
– ”Sound Mirrors” kändes självklar. Det är en annorlunda Covenant-låt med ett tema som jag tror berör många. Folk kommer nog att reagera olika på den, men kontrovers är alltid bra marknadsföring. Kolla bara på Donald…

”Sound Mirrors” känns, stämningsmässigt, faktiskt ganska upplyftande. Är den respresentativ för det kommande albumet? Är The Blinding Dark, trots den mörka titeln, en lite ljusare och mer positiv Covenant-skiva?
– Nej. ”Sound Mirrors” är ett undantag. The Blinding Dark är utan tvekan den mörkaste skiva vi gjort. Vi lever i en riktigt otäck tid och det är omöjligt att inte påverkas. När vi växte upp, under kalla krigets domedagshot, var det nästan en självklarhet ”att det inte var lönt att hoppas”, så hedonism och nihilism gick hand i hand till klubben. Nu finns inte ens den utvägen, känns det som. Så vi har sökt oss inåt. Mot det inre mörkret i jakt på frihet, ljus och någon sorts acceptans. På något sätt känns det naturligt att undersöka det fundamentala mörker som schamaner, författare, konstnärer, profeter och tänkare alltid sökt sig mot när omvärlden blivit för mycket för att orka med.

”Sound Mirrors” kommer i tre mixar. Kan du berätta lite om dem?
– Daniel Myer är ju medlem i ”Covenant-familjen”, så det kändes självklart att han skulle göra en mix. De andra två är signerade Faderhead och Iszoloscope, som båda är förband till oss på den tyska delen av ”The Blinding Dark Tour” som börjar i Nürnberg den 3 november.

Singeln innehåller även bonuslåten ”In Theory”, som har en spännande och utmanande ljudbild.
– Den kom till rasande snabbt en sen natt efter att Eskil varit på Clickfestivalen i Helsingör och blivit bombarderad med experimentell elektronik i två dygn. Texten hade jag skrivit tidigare. Jag tycker att slutresultatet blev otroligt bra!

Hur viktiga är egentligen singlar nuförtiden, i dessa Spotify- och nedladdningstider?
– Singlar fyller fortfarande en viktig funktion. När man försöker skapa uppmärksamhet inför ett album och en turné är det viktigt att inte förvirra med för mycket nytt material. En ny låt, som snurrar på klubbarna, är däremot lagom och får folk att börja snacka om att något är på gång. Rent konstnärligt är singlar dessutom alltid höjdpunkter, eftersom vi kan ta ut svängarna och göra något oväntat till b-sidan. Jag tycker personligen att våra singel-b-sidor innehåller några av Covenants absolut bästa låtar.

Kan du nämna tre singlar från andra artister som har betytt speciellt mycket för dig?
– Jag har faktiskt alltid varit mer av en 12”-kille, ska erkännas. Så det känns passande att ”Sound Mirrors” även släpps som 12” vinyl. Hursomhelst så skulle jag välja följande:

Plastikman – Spastik
Runt 1992-1995 hände det otroligt mycket spännande i den elektroniska dansmusikvärlden. Techno gick från att vara ren underhållning till att bli en genuin konstform. Richie Hawtins alias Plastikman slog mig med häpnad med sin märkliga, dansande gummigubbe i vargtimmen på MTV. Det lät som inget annat jag någonsin hört. ”Spastik” är än i dag oöverträffad i sin genre.

Laurie Anderson – O Superman
Albumet Big Science är en av de fem bästa skivorna som någonsin gjorts och Laurie Anderson har betytt väldigt mycket för mig, inte bara musikaliskt. ”O Superman” blev en fullständigt osannolik hit när den kom 1981. Framförallt i Storbritannien, där den nådde andra plats på topplistan. Jag hittade en av de ursprungliga 7-tummarna från One Ten Records, repig och eländig, på en loppis för inte så många år sedan. Jag har aldrig spelat den, men jag tänker ta med den när jag för första gången ska få se Laurie Anderson live, nu på söndag. Och förhoppningsvis få min första och troligen sista signerade skiva. Om jag vågar prata med henne, alltså…

Lipps, Inc. – Funkytown
Sommaren 1980 var jag på bröllop, när min faster gifte sig i Nike på Sicilien. Jag skulle just fylla 11 år och tillbringade hela natten hoppandes som en Duracellkanin på ett blinkande dansgolv på mitt livs första diskotek. De spelade ”Funkytown” och jag blev fullständigt tagen. Med kroppsspråk och mycket ”per favore” fick jag DJ:n att spela den några gånger till. När jag sedan kom hem ilade jag genast till skivbutiken för att köpa den, men de hade den inte. Så jag gick till den lokale hippieprofilen ”Hasse Rökelses” källarbutik istället. Hasse sålde främst handgjorda läderprodukter, men han var otroligt musikintresserad och halva butiken var en sorts skivbutik, där man kunde låna obskyra reggae- och punksinglar mot pant och spela in dem på kassett hemma. Fildelning 23 år före Pirate Bay… Han hade den inte heller, men han lyssnade snällt på min tafatta beskrivning av hur FANTASTISKT BRA den var. Ett par veckor senare stod han utanför sin butik när jag kom förbi på väg hem från skolan, bjöd in mig och räckte över ett fortfarande plomberat exemplar av Funkytown/All Night Dancing som 11-årspresent. Det är den finaste födelsedagspresent jag någonsin fått och jag har den fortfarande kvar!

Vad har Covenant-fansen att se fram emot i höst? Kan du ge några ledtrådar till hur den kommande fullängdaren The Blinding Dark kommer att låta?
– Alla våra plattor är mer eller mindre besläktade med varandra. Men The Blinding Dark avviker från soundet på de tre senaste albumen. Den är mer direkt, mer avskalad, mer fokuserad och mycket mörkare. Utan att dra andra paralleller är den ett spirituellt syskon till Sequencer. Man skulle kanske kunna säga: ”Sequencer, 22 år äldre och mer erfaren, men lika vilse, melankolisk, cynisk och rebelliskt motvalls”. The Blinding Dark är rå, svart, elektroniskt fräsande och som en bitter men välgörande medicin för själen. Dessutom innehåller albumet den bästa cover som någonsin gjorts av Lee Hazlewoods ”A Rider On A White Horse”…