Viola Beach – Viola Beach

Det var en fredag i februari och jag agerade chaufför åt ett band som skulle spela på musikfestivalen ”Where’s the Music?” i Norrköping. Det band jag körde dit delade av en händelse loge med ett band från England som senare på kvällen skulle spela på samma scen. Det engelska bandet bestod av ett gäng överlyckliga killar som var på väg uppåt i musikvärlden. De hade fått möjligheten att spela utanför sitt eget lands gränser och hade ett album i pipelinen. Det bådade gott för Viola Beach.

Viola Beach konsert är en av de konserter jag sent kommer att glömma. Tyvärr kommer den att stanna med mig av helt fel orsaker. När jag kommer innanför dörren efter att ha återvänt från Norrköping nås jag av nyheten att det skett en dödsolycka på E4:an, samma väg som jag själv kört bara någon timme tidigare. En dag eller två senare kommer nästa nyhet: de som suttit i bilen var bandet Viola Beach. En fruktansvärt sorglig utgång för ett band som hade sina glansdagar att se fram emot.

Här om dagen släpptes gruppens första och tyvärr sista skiva. Det är en skiva fylld till brädden av den musik som britter är världsledande på, popmusik spelad i en klassisk bandkonstellation med medryckande gitarriff och högt tempo. Musiken står stadigt på den breda grund som den brittiska populärmusiken under årtionden byggt upp. Det är många band som spelat denna musik före Viola Beach, men musiken på deras skiva blir trots detta varken tjatig eller upprepande utan står på egna ben och förmedlar en stor glädje.

Tyvärr kommer vi aldrig att få höra något mer från Viola Beach. De nio spår som finns på den postumt utgivna skivan är allt. Bra är de dock, de nio låtar vi har fått.