Psykofant – ”Vi tar all cred för Kents nedläggning”

Zeros Ernst Adamsson Borg reder ut begrepp som ”tonårsångest” och ”hat” med hajpade Psykofant, som ligger bakom kulthiten ”Shorelinevänstern”. Och hur var det nu med Psykofants roll i Kents undergång?

Vissa band tar en scen med storm. Det är inte alltid det händer, men ibland. Psykofant är ett band som skulle kunna föras in i den kategorin. Det stockholmsbaserade punkbandet har sedan starten 2014 gjort sig kända för energifyllda scenframträdanden och uppfriskande cyniska texter om bland annat SL, Jocke Berg och en icke rumsren talman. Lagom till sommaren släppte de även sin första fysiskt tillgängliga singel, med två av bandets mer välkända låtar: ”Jag har redan dött” och ”Jag hatar SL”. Kombinationen har tagit bandet förhållandevis långt upp på den svenska populärkulturella stegen och det är dags att, genom bandets ena gitarrist John Olsson, reda ut bandets tankar och åsikter om framgångarna.

Utöver John Olsson består Psykofant av en andra väldistad gitarrist vid namn Simon Hjort, sångaren och tillika energiknippet Shiva Kazemi, den mullrande basisten Tora Thorell och den rappa trumslagaren Matilda Hedlund. Tillsammans blir de fem och med tanke på bandets enormt cyniska texter var den första frågan given: Vilka skriver?

Utan att gå för långt kanske man kan anta att en eller ett par i Psykofant ligger i den vänstra vågskålen på den politiska vågen. I den vågskålen är man starkast tillsammans, något som även verkar stämma överens med Psykofants sätt att skriva musik. ”Vi gör det tillsammans allihopa, men det börjar på lite olika sätt. Det kan vara att någon kommer med en idé och då sätter vi oss ner, så får alla slänga in saker och som tur är slänger folk ofta in vettiga saker. Ibland kan det också hända att folk kommer med helt färdiga låtar och då blir vi andra som ett filter innan den blir en fullständig låt”. Vad gäller upphovsrätt gäller samma sak, oavsett om någon gjort mer eller mindre på en låt ska alla stå som upphovsmän och -kvinnor för all musik de gör.

Tonårsångest och hat är några beskrivande termer som cirkulerat kring Psykofant. Hur mycket som ligger bakom detta hat och denna ångest blir man inte alltid helt varse om när musiken når ens öron. Är det enbart för att vara roliga, eller ligger det något bakom? Enbart för komikens skull verkar det i alla fall inte vara. Även om alla i bandet nu är ett par år över tonåren verkar det ligga något bakom den term som, för att dra det till sin spets, Psykofant blivit stämplade med. De ibland ångestfyllda texterna är ofta inspirerade av den ganska knepiga tonårsperioden i livet och tar avstamp i vad man själv hade velat höra för musik i den åldern, berättar John. Något som han även tror har bidragit till deras popularitet, att de fyllt ett tomrum som funnits på den svenska musikscenen. Vad gäller hatet är svaret ett litet annat: ”Det är enkelt att basha på saker.”

Vid starten var många i bandet ganska ovana musiker och alla kände inte varandra fullt ut, men det verkar mer ha varit en fördel än en nackdel.”Shorelinevänstern”  började efter lite drygt ett år spelas i kanaler som inte var en livescen på en svartklubb i en stockholmsförort, något som kom som en chock för bandet. Psykofant blev, nästan som över en natt, ett hett samtalsämne inom Stockholms populärkulturella institutioner. Oväntat och härligt, men också svårt, enligt John. ”Utvecklingen att skriva låtar har blivit svårare i och med att vi fick en sådan skjuts med ’Shorelinevänstern’ och nu måste vi börja fundera, hur skriver vi ’Shorelinevänstern’ del två?”

I punkens sanna anda har Psykofant gjort allt från scratch. De har spelat sig till en stadig publikskara genom att spela överallt de kunnat, med målet att spränga ljudvallen på varje spelning. En EP och en singel har de även släppt, utan hjälp från något skivbolag. Kanske visar det på att skivbolagen i sin nuvarande form till viss del har spelat ut sin roll. Även om John tycker att ett skivbolag hade kunnat hjälpa till med kontakter så begränsar bolag även till viss del ett bands möjligheter till uttryck och sätter press. Enligt honom har det även blivit svårare, då bolag inte vågar satsa på band i samma utsträckning längre. Maskineriet har hur som helst startats upp och enligt John är nästa steg en fullängdare. Om den kommer att släppas på ett bolag eller inte återstår att se, men oavsett vilket kan man blint räkna med att plattan kommer att vara fylld till brädden av cyniska verser och ångestladdade refränger. Kanske återfinns till och med den efterlängtade uppföljaren till Shorelinevänstern”.

Låten som blivit Psykofants signum handlar till viss del om en man från ett av de största svenska rockbanden genom tiderna. Bandet i fråga, Kent, annonserade lagom till låtens stora genomslag att de skulle lägga ner. Som avslutande fråga var jag därför tvungen att fråga hur mycket ansvar bandet tar för Kents nedläggning. Svaret blev, inte helt oväntat: ”Vi tar all cred.”