Jack & Amanda Palmer – You Got Me Singing

Jack & Amanda Palmer släpper sin debutplatta You Got Me Singing. En platta som egentligen inte är något för mig men som jag ändå på något underligt sätt fastnat för. För att jag ska fastna för musik krävs det att den har en tvetydig ton, vilket detta album har. Det är glada och upplyftande melodier i de allra flesta låtar, samtidigt som en mörk skugga smyger sig över ibland. Seglar in på ord som vore de lätta som moln. Detta är en alternativ och spännande platta som träffar rätt punkter.

Bitterljuvt är nog det rätta ordet. En bitterljuv debutplatta. Som en sur godis nästan. God, men man kan ändå inte låta bli att grimasera av syrligheten när den träffar rätt smaklökar. Det är ett album man måste smaka på. Redan första gången jag lyssnade på det, hörde jag att inte alla personlighetstyper skulle fatta tycke för det. Det är dock även ett album värt att lägga på minnet och plocka fram vid ett bättre tillfälle, då man verkligen har tid att lägga på musiken. Det är svårt att beskriva en platta som talar för sig själv.

Det krävs nog, som sagt, rätt typ av människa för att uppskatta detta album. Man får inte vara rädd för lite mer utmanande låtar, både text och musikmässigt. Låtarna är fängslande, nästan på ett kusligt sätt. Vissa mer än andra, som en vaggvisa på mammas arm, en sen, kall höstkväll.

Ja, det här är musik för sena, kalla höstkvällar.