Suede live på Gröna Lund

 

Den 21 oktober 2002 gjorde jag slut med Suede.

Det var ett ganska tungt uppbrott, med ett band som under närmare ett decennium hade utgjort en egen liten ö i det som kallades britpop, som fått mig att på riktigt upptäcka Bowies 70-tal och vilja spara ut till en lång lugg som gick att slänga med (vilket dock aldrig funkade). Som på spelning efter spelning hade fått mig att hoppa jämfota av glädje och som satt ord på hur det faktiskt gick att älska livet fastän livet var trassligt och mörkt och upplevdes lite från sidan.

 

 

När stora delar av Storbritannien spelade pubrock hade sångaren Brett Anderson klätt sig i glittriga, åtsittande toppar och burit smink och sjungit om att rymma ut i natten.

Men den här kvällen klev ett gäng föredettingar, som uppträdde som ett coverband på sig självt, in på scenen.

Det gjorde ont att se.

 

 

Kanske hade vi egentligen nått vägs ände tidigare, kanske redan efter albumet Head Music, men det var först där jag insåg det uppenbara. Att det där livsbejakandet gick på tomgång, att orden inte längre kom från Brett Andersons hjärta, utan från en kokaindriven autopilot. Att Richard Oakes gitarrslingor inte längre strävade ut i rymden utan bet sig själva i svansen.

Att det här var en mycket, mycket trött kvintett.

Så vi skildes åt den kvällen, jag och Suede.

Och lite drygt ett år senare splittrades bandet.

 

 

Sedan dess har vi inte setts alls. Knappt ens hörts. Jag ägnade bandets återförening sju år senare väldigt lite intresse. Jag minns att jag visserligen blev positivt överraskad av comebackskivan Bloodsports, men att jag likväl hade svårt att engagera mig. Det talades om intensiva livespelningar med långa hitkavalkader och en pånyttfödd Brett Anderson, men jag orkade inte bry mig.

Men någonstans efter senaste skivan Night Thoughts, som utkom i år, och ytterligare ett antal omtalade spelningar, bevittnade av euforiska vänner, kom till slut nyfikenheten smygande.

Det kanske skulle funka att ses igen?

Där har du mina förutsättningar för den här kvällen.

 

 

Suedes förutsättningar är inte heller de bästa; scenen på Gröna Lund må vara anrik, kvällen försommarvacker och publiken hungrig, men ingenting kan ändra det faktum att det här är ett nöjesfält, där bergochdalbanevagnar svischar förbi, det äts sockervadd och bärs omkring lotterivinster.

Det här är ett ställe där underhållare tvingas kämpa lite extra för att trollbinda sin publik. Tur att Suede av årgång 2016 är beredda att göra just det.

 

 

En lite trevande start, med ”When You Are Young” och ”Outsiders” från Night Thoughts, övergår snabbt till en explosiv nostalgifest. ”Trash”, ”Animal Nitrate”, ”We Are the Pigs” och ”By the Sea” radas upp efter varandra och rullas ut över publiken.

 

 

Brett Anderson pisksnärtar med mikrofonsladden, slänger med luggen och ger sig då och då ner på asfaltsplanen nedanför för att sjunga ansikte mot ansikte med publiken.

Hans röst är inte på topp denna kväll, men han tar igen det med en imponerande energi.

Drygt tjugo minuter in i konserten, i början av ”By the Sea”, står han en lång stund med armarna rakt ut från sidorna och bara tar emot publikens jubel. Likt en indie-Messias med popvärldens snyggaste käkparti står han och förkunnar att ”jag är tillbaka”.

 

 

Sedan fortsätter det. Inte en sekund till ägnas de två senaste skivorna. Här är det 90-talets topplisteframgångar som ska gestaltas. Vi får ”The Wild Ones”, ”Metal Mickey”, ”New Generation” och ”Beautiful Ones”.

Vad vi vill ha, med andra ord. För det mesta är det bra. Ibland är det lysande. Suede vinner en arbetsseger den här kvällen, trots att ljudet inte alltid är det bästa.

 

 

Men under en akustisk ”She’s in Fashion” blir publiken kollektivt medveten om dels hur kall det denna junikväll faktiskt är och dels vilken fånig trave nödrim låten utgörs av. Här blir det uppenbart hur oerhört starka bandets tre första skivor är och hur kreativiteten därefter tog slut (även om ”Everything Must Flow” fortfarande är en tilltalande arenavältare). Brett försöker dirigera en allsång som aldrig riktigt vill ta sig.

Dessutom blir jag då påmind om att Suede och jag har ett uppbrott att reda ut. Vi borde tala ut om den där kvällen på Cirkus, alltså ett stenkast från platsen vi befinner oss nu, för fjorton år sedan.

Men en stund senare, i ”So Young”, bestämmer jag mig för att allt faktiskt inte behöver redas ut. Det hände, vi var unga, det är ok.

 

 

Istället gläds jag åt att Suede ser ut att ha roligt när de arbetar sig igenom den en timme och en kvart långa låtlistan.

Och även om jag fattar att det aldrig kommer att bli vi två, inte på det sättet, som förr, kan jag faktiskt tänka mig att träffas igen. För att prata om gamla tider.