Phil Smith – Year Of The Dog

Sorg, smärta, stillhet, mörker och innerligt vemod. Det krävs att man är på rätt humör för att uppskatta Year Of The Dog med Phil Smith. Är man inte det blir det rena godnattvisan av hans tredje album.

 Jag tvättade köksluckor första gången jag lyssnade igenom Phil Smiths nya album. Det var helt fel sak att ägna sig åt till den här musiken. Den är nämligen så stillsam, så vemodig, så textbaserad och avskalat akustisk att man fullkomligt tappar greppet om innehållet, ifall man inte koncentrerar sig på lyssningen. Medan jag tvättade och fixade i hemmet upplevde jag musiken som en trist, sömnig, deprimerande och fullkomligt meningslös soppa. Så är det inte. Visst sjunger Phil Smith som om han gick på valium, och visst är fiolerna så vemodiga att väggarna kan börja gråta när som helst, men ensam i natten är Year Of The Dog en riktigt trevlig bekantskap. Där i tystnaden, i det svaga ljuset, kanske med hörlurarna på, växer låtarna fram, texterna får liv, och Phil Smiths röst blir till en vänligt inställd sagoberättares trygga stämma. Smith kommer från Brisbane i Australien. Som 15-åring började han lira gitarr, han studerade jazz i nästan ett decennium, men först när han drog till Bristol i England började han skriva och framföra eget material. 2003 återvände han till hemlandet. Sedan dess har han gett ut Goldmine (2008) och Second Hand Heart (2010), samt sitt nya alster. Jag förstår att han jämförts med Nick Drake (även om han inte har dennes sprödhet och originalitet) och själv skulle jag kunna lägga till artister som Townes Van Zandt och Guy Clark, i deras stillsammare stunder. Phil Smith berör mig inte som nämnda artister, men namnen ger kanske ett hum åt vilket håll musiken på den här plattan lutar.