Johan Kinde – Ett halvt sekel av sex

Kinde byter det elektroniska uttrycket mot ett akustiskt upplägg men lyckas att behålla sin patenterade stil med lika delar elegans och svärta. Ett helt rätt karriärval och årets hittills bästa skiva.

Sexton år efter sin senaste soloplatta och fem år efter Lustans Lakejers senaste skivsläpp är Johan Kinde nu aktuell med en ny skiva i eget namn. Och denna gång har han influerats av fransk chanson, argentinsk tango, visor och jazz, med en organisk ljudbild som kretsar kring instrument som akustisk gitarr, kontrabas, piano, stråkar, dragspel och slagverk.

För den som följt frankofilen Kindes karriär kommer stilbytet knappast som någon enorm överraskning, han har länge rört sig i dessa musikaliska trakter och spelade redan på 80-talet in låtar som “Tango Jalousie” och “Stjärna i rännsten” med sina lakejer. Men har aldrig gjort det så här genomarbetat och bra tidigare. Nu tycks alla bitar ha fallit på plats och det är bara att applådera resultatet.

Jag erkänner villigt att jag blev lite nervös när jag fick reda på planerna för något år sedan och Kinde startade sitt uppmärksammade crowdfundingprojekt för att finansiera inspelningen. Jag var nyfiken på resultatet men samtidigt spänd över om skivan skulle motsvara förväntningarna. För mig är Kinde synonym med kvalitet och det hade känts ledsamt om plattan blivit ett hafsverk gjort med vänsterhanden. Jag lugnades dock ordentligt när jag såg Kinde uppträda med sin akustiska konstellation i Linköping i höstas, och efter det har inte minsta tvekan funnits om att den nya inriktningen skulle hålla måttet.

Den nya skivan består av fyra Lustans Lakejer-låtar, fem nyskrivna sololåtar och en cover. Och redan efter första genomlyssningen kändes det skönt att kunna konstatera att skivan var genomgående bra utan ett enda bottennapp.

Lustans-låtarna görs i snygga akustiska versioner och är samtliga strålande, men det är ändå de nya spåren som är den verkliga behållningen. Det är ju trots allt nytt material, medans de äldre spåren bara är just nyversioner av gamla låtar. Jag skulle dock inte vilja byta bort dem mot flera nya spår utan tycker att mixen av låtmaterial känns i det närmaste ultimat.

Skivan öppnar med “Begärets dunkla mål”, Kindes förmodligen mest kända låt efter “Diamanter”, och tonen sätts direkt med akustisk gitarr, bas och dragspel. Det står också omedelbart klart att detta är en ambitiös skiva med genomarbetade arrangemang och snygga detaljer att upptäcka i ljudbilden. Låten fungerar förträffligt i denna franskt café-minnande version och det är nästan så jag tänker: “vänta, har den inte alltid låtit såhär?” innan jag lyckas tvinga fram minnet av det mer valpiga originalet.

När jag först fick reda på att albumet skulle heta “Ett halvt sekel av sex” visste jag inte vad jag skulle tro. Det var en minst sagt udda titel som väckte viss förvirring. Har Kinde en (ny) livskris? Har han blivit en fullt utblommad snuskgubbe på äldre dar? Har han tappat all elegans? Men när jag hörde titelspåret lugnades mina farhågor, och jag skäms över att jag någonsin tvivlade. Låten är såklart ett verk i samma Leonard Cohenska anda där Kinde ibland rört sig tidigare, som exempelvis i “En kvinnokarls död” och “Ung igen”. Och det är inte konstigt att låten fått ge namn åt albumet, för bland många starka spår är “Ett halvt sekel av sex” det bästa av dem alla, med en text som får mig att fnissa och njuta på samma gång:

“Ett halvt sekel av sex, ett halvt sekel av sex
En ocean av ex, ett halvt sekel av sex
Ett halvt sekel av sex, ni var mer än bara objekt
Och jag minns alla som betäckts, ett halvt sekel av sex”

Formuleringskonsten är onekligen intakt hos den gamla dandyn, men även låtskriveriet firar nya triumfer. Det är samtliga av de nya spåren exempel på, som exempelvis “Jag vill inte se dig lycklig”, en passionerad tango som hämtad från någon av Señor Tangos shower om kvällarna i Baraccas ruffigare kvarter. Texten dryper av bitterhet, men det som verkligen gör låten spännande är att Kinde sjunger i ett högre röstläge mot vad han brukar. Och det är något med den lilla detaljen som lyfter denna egentligen kanske inte så märkvärdiga sång till att bli en av mina favoriter på plattan.

Om mycket av materialet känns latinoinspirerat på olika sätt så finns det en låt som känns mer traditionell eller svensk i uttrycket, och det är den finstämda balladen “När Johanna ler”, som enklast kan beskrivas som en visa. Och just att den är så “vanlig” sticker ut lite i det här sammanhanget. Fin är den hur som helst, och passar bra in i helheten. Men det räcker nog med ett spår i denna stil. Jag hade inte velat vara utan den, men fler av samma sort hade lätt kunnat bli smörigt och förta det dynamiska anslag som skivans övriga spår bygger upp.

“En natt som denna natt” har varit en personlig favorit ända sedan den dök upp som första singel inför “Åkersberga”. Här framförs den i en sval, mer gitarrbetonad version i duett med Elin Lanto. Den har definitivt sin plats på skivan och det är inte svårt att föreställa sig låten som en perfekt ljudkuliss till en ljummen afton med ett glas vin på en italiensk piazza. Det är en otroligt behaglig och skön låt, och den enda invändningen är väl att originalet var så bra att denna mer tillbakalutade version inte tillför så mycket nytt. Men det är bara en invändning i marginalen, för det är fortfarande en personlig favorit.

B-sidan öppnar med “Nyckeln till ditt hjärta” som är skivans kanske jazzigaste spår med bas och fingerknäpp. Snygg, elegant och tjusig, och tankarna förs till pianobar, drinkar och stillsamt mingel. Låten är inte den mest drabbande på skivan, men den har en lättsamhet och en chosefritt anslag som känns väldigt tilltalande.

Därefter följer “Hjärtkirurgi” som i grund och botten är en helt okej låt, men i detta sällskap får den ändå titeln som skivans svagaste spår. Ganska jazzig den här också, med 60-talsvibbar à la Monica Zetterlund. Och är det inte en bit av James Bond-slingan som hörs där? Men det är nåt med texten och ordet hjärtkirurgi som inte känns klockrent. Efter det 20-tal lyssningar jag gett albumet innan recensionen har låten stadigt vuxit men jumboplatsen slipper den inte undan.

Skivans mest udda spår får nog sägas vara covern på Mikael Wiehes “Lindansaren” från albumet med samma namn som kom 1983. Dels för att det är en cover, medans övriga låtar är skrivna av Kinde, antingen som soloartist eller som Lustans-medlem. Men också för att texten skiljer sig från Kindes vanliga lyrik om krossade hjärtan, romantiska nätter och svärtan som genomsyrar det på ytan så ljuva livet.

Vid en snabb anblick kan proggaren Wiehe och livsnjutaren Kinde tyckas vara diametrala motsatser och det är de nog också i många stycken, men de delar båda en romantisk ådra även om de uttrycker den på olika sätt. Och Kindes version av sången om lindansaren som metafor för hur den lilla människan kan tyckas spränga gränser men ändå till slut får se sig besegrad är fullständigt magnifik. Han har ett tonfall i rösten som kombinerar storögdhet och sorg på ett nästan hypnotiserande sätt. Vi är inte vana att höra Kinde sjunga så och det är en fascinerande insikt att det finns fler lager kvar att upptäcka hos den 52-åriga artisten.

Som enstaka spår på en skiva som denna passar låten in väl, men framförallt väcker den tanken hos mig hur det skulle låta om Kinde, som ett slags mellanplatta, skulle spela in ett helt album med covers i samma stil. Spännande tanke, även om jag vet att man ska vara försiktig med vad man önskar sig.

Den låt som tycks väcka störst aversion hos de trogna, och möjligen trångsynta, fansen verkar vara “Diamanter”, som i original antagligen är den låt som allra mest förknippas med den elektroniska sidan av Lustans Lakejer. Därför blir kontrasten extra stor när den framförs i ett dramatiskt arrangemang som bökar och stökar som en packad Tom Waits på vandring genom ett nattligt Buenos Aires.

De argentinska associationerna som genomsyrar musiken är förresten inte så märkliga. I kompbandet Los Cuervos ingår två argentinare, och förutom att vara rasande skickliga musiker har de säkert bidragit med en hel del latinamerikanska influenser.

“Diamanter” är nog det spår som skiljer sig mest från originalet och det är bara till låtens fördel. En feg och alltför originaltrogen version hade känts fullständigt poänglös. Genom att ta ut svängarna lyckas Kinde här väcka nytt liv i en låt som annars känns tämligen uttjatad.

Skivan knyter sedan ihop den samtida Johan Kinde med hans historia på ett elegant sätt genom att inte bara öppna med “Begärets dunkla mål” precis som på Lustans Lakejers självbetitlade debutalbum från 1981, utan även genom att avsluta med “Massans sorl” precis som på debuten. Och det sker med en fantastisk version som klart överglänser originalet. Den äldre Kinde förmedlar den ödesmättade känslan med större trovärdighet och naturligare röst än vad den yngre upplagan gjorde. Det är mörkt och dystopiskt men samtidigt vackert och stämningsfullt på ett helt självklart sätt. Dessutom hör man nu texten tydligt, och sången med sina fraseringar, pauser och falsetter är alldeles utsökt. Medan de andra Lustanslåtarna på plattan låter just som nya tolkningar av gamla låtar finner “Massans sorl” här sitt perfekta arrangemang. Det var såhär den borde ha låtit från början.

På Spotify finns sedan ett extra bonusspår i form av “Valona” från soloskivan med samma namn som kom 1990. Man kan väl tycka att det snarare borde varit skivköparna än Spotifypubliken som belönades med ett extraspår, men låten bidrar i ärlighetens namn inte med så mycket till helheten utan gör sitt jobb men inte så mycket mer. Det brukar ju vara så med bonuslåtar. Själv är jag väldigt förtjust i hela “Valona”-skivan och skulle gärna höra fler spår från albumet i akustisk tappning, men jag har svårt att på allvar tända till över detta bonusspår som låter bra, men lite uddlöst.

Jag tror inte Kinde insett det riktigt själv, men han är nog i själ och hjärta en tangoman. Sången, dansen, litteraturen. Nätterna och vinet. Kläderna och kvinnorna. Tänk om han skulle följa med sin gitarrist Homero Alvarez och spendera några månader i Palermo Soho, och därefter spela in ytterligare en skiva i samma stil med ett gäng nyskrivna låtar samt “Eld & vatten” och “Man lever bara två gånger” som han redan framfört live. Det skulle garanterat resultera i ännu ett mästerverk.