Garmarna – mörkare och mer elektroniska än någonsin

Efter femton ganska tillbakadragna år är Garmarna tillbaka med ett nytt album. Zero fick ett intressant samtal med gruppens låtskrivare, fiolspelare, vevlirare, syntprogrammerare och producent Stefan Brisland-Ferner, där bland annat Depeche Mode, Joakim Thåström, förvirrade nationalromantiker och österrikiska universitetsuppsatser avhandlades.

Under nittiotalet gick Garmarna från klarhet till klarhet. Med debut-ep:n och den därpå följande fullängdaren Vittrad (1994) skapade de en perfekt hybrid mellan folkmusik och pop. Med Guds spelemän (1996) vann de både en Grammis och allmänhetens hjärtan. Med Vedergällningen (1999) moderniserade de sitt sound och stärkte positionen som ett av Sveriges intressantaste musikfenomen.

2001 följde Hildegard von Bingen, ett album med lätt technofierade tolkningar av den medeltida nunnans verk. Därefter blev det ganska tyst om Garmarna. Först nu, femton år senare, återvänder kvintetten till rampljuset med det nya albumet 6.
– Vi hade ingen längre paus inplanerad, utan det bara blev så, förklarar Stefan Brisland-Ferner när Zero ringer upp. 2002 turnerade vi intensivt med Hildegard von Bingen och var helt inställda på att spela in något nytt inom överskådlig framtid. Men det gick inte riktigt som vi hade tänkt oss. Vi fastnade i våra höga ambitioner och annat, som utbildningar och familjer, kom emellan. Även om vi gjorde sporadiska spelningar under åren, så kändes det som att bandet långsamt tynade bort…

Vändpunkten, som gav Garmarna ny glöd, inträffade på en festival i Tyskland 2014.
– Konserten var utsåld och publiken gav oss en fantastisk respons, minns Stefan. Alla fem tyckte att det hade varit en jävligt rolig kväll, så vi bestämde oss för att äntligen ge bandet en ny chans. Det var dags att ”skärpa sig” och göra något av låtskisserna vi hade haft liggande i många år. I samma veva blev vi, helt ut ur det blå, erbjudna ett nytt skivkontrakt. Det kunde inte kommit lägligare. Det blev på allvar startskottet och vi började jobba målinriktat mot ett nytt släpp.

Resultatet av ansträngningarna blev albumet 6. En skiva som låter hårdare, mörkare och mer maskinbaserad än något Garmarna tidigare spelat in.
– Ljudbilden känns som en helt naturlig utveckling, menar Stefan. Vår musik har alltid haft en ganska tung och melankolisk botten. Vi har bara lyft fram den sidan mer den här gången.

Den suggestiva svärtan leder stundtals tankarna till Basildons stoltheter. Mycket riktigt visar sig Depeche Mode vara ett av Stefans favoritband.
– Depeche Mode öppnade en ny och fantastisk värld när jag var i de yngre tonåren. Speciellt låten ”Christmas Island” skakade om mig, då den kombinerade kalla syntljud och metalliska rytmer med stämningar man annars främst hittar inom den klassiska musiken. Det fascinerade mig som kom från en spelmanssläkt och övade klassisk fiol. ”Christmas Island” hade också en bordunkänsla och blev liksom ”den felande länken” mellan olika genrer som intresserade mig. Den känslan har aldrig lämnat mig och sätter än idag prägel på min ingång i olika projekt. Det låter kanske konstigt, men ”Christmas Island” förändrade verkligen mitt liv!

Även mer minimalistisk och industriell elektronisk musik ligger Stefan varmt om hjärtat.
– Nine Inch Nails är ett annat band som har betytt väldigt mycket. The Downward Spiral är faktiskt en av de skivor som vi, tidigt i karriären, lyssnade mest på i studion. Kraften och dynamiken är fantastisk och har inspirerat vårt sound mer än vad de flesta tror. Jag är svag för klassisk EBM som DAF och Nitzer Ebb också. Den sidan är det kanske lite svårare att leva ut med Garmarna, men frenesin är jag alltid intresserad av att få in. Som tur är har jag fått göra ett par gästspel hos The Operating Tracks på sista tiden och kunnat släcka min törst efter minimala basgångar där, haha.

En stor kärlek till ljud går som en röd tråd genom Stefans liv. Under åren med Garmarna har han låtit bygga ett flertal specialinstrument, som vevliror och stråkharpor, för att få fram de rätta stämningarna. Även på 6 finns det många soniska detaljer att upptäcka.
– Egentligen är albumet inte lika elektroniskt som det låter, avslöjar han. Akustiska instrument varvas med maskinellt skapade och processade ljud på ett sätt som kan lura öronen. Vad som låter som en mellotron på albumet är i själva verket jag som spelar med naglarna på en vevlira och sedan multitrackar resultatet…

Den låt från 6 som fått mest uppmärksamhet är ”Öppet hav”, en dramatisk duett mellan Garmarnas sångerska Emma Härdelin och punkikonen Joakim Thåström.
– Egentligen skedde allt av en lycklig slump. Thåström hörde av sig till mig i somras för att fråga om jag ville vara med på hans turné. Just då satt jag och brottades med ”Öppet hav”. Då föddes idén: ”Tänk om det skulle vara en duett och tänk om ’Pimme’ skulle ha lust att vara med”. Så jag skickade honom ett spontant SMS och frågade. Först kom det inget svar, så jag började ångra tilltaget rätt rejält, men efter ett par dagar fick jag ett okej. Efter att den första upphetsningen lagt sig började jag noja över det rent praktiska, hur han och Emma skulle funka tillsammans i studion och så, men allt gick bra och alla blev positivt överraskade över slutresultatet.

Musikvärlden har förändrats sedan Garmarna släppte sin förra skiva, Hildegard von Bingen, för femton år sedan. Album är inte längre ”helhetskonstverk” på samma sätt som förr, då även konvolut och låtordning spelade en viktig roll. De flesta köper inte ens skivor längre, utan plockar bara ihop favoritlåtar i Spotifys digitala oändlighet. Detta är dock inget som bekymrat Stefan nämnvärt.
– Naturligtvis funderade vi lite över de nya förutsättningarna, men det var aldrig snack om att lämna det ”traditionella albumkonceptet”. Vi är alla ”suckers” för genomtänkta skivor där helheten blir större än summan av delarna. Det ska handla om att lösa en rebus, inte om att plocka russin ur en kaka. Vi är förresten fruktansvärt nöjda med låtordningen på 6. Det är en musikalisk resa genom olika stämningar, epoker och kulturer.

Även det politiska klimatet har förändrats de senaste åren. Nationalromantiska vindar har blåst över Sverige och begreppet ”kulturarv” har fått en mer framträdande roll i samhällsdebatten. Något som inte är helt oproblematiskt för Garmarna.
– Tyvärr finns det människor som fullständigt feltolkar våra intentioner, suckar Stefan. När vi tonsätter gamla balladtexter handlar det inte om någon fascination för nordisk mytologi. Vi är snarare intresserade av hur historien ser ut och hur allt hänger ihop. Vi censurerar oss aldrig heller, utan har nog gett uttryck för alla möjliga politiskt inkorrekta uttryck under åren. Det handlar om historisk autencitet. Men många läser in vad de själva vill. Att en av de första träffarna när man googlar ”Garmarna” leder till en diskussion om nationalistisk musik känns fruktansvärt. Vi uppskattar verkligen inte heller att Sverigedemokraterna sålt våra skivor i sin butik och har vid återkommande tillfällen bett dem att plocka bort rubbet. Garmarna är egentligen inget politiskt band, men vi kände att gränsen var nådd och att det var dags att sätta ner foten. Så på det nya albumet tar vi öppen ställning för mångkultur. Singeln ”Över gränsen”, som vi gör tillsammans med Maxida Märak, är till exempel en betraktelse över vår samtid, där gränserna hela tiden skapar motsättningar.

Garmarna har nått beaktansvärda framgångar i Tyskland, där de både sålt stora mängder skivor och influerat crossovergenren ”medeltidsmetal”. Deras version av ”Herr Mannelig” från Guds Spelemän har dessutom nytolkats av ett flertal tyska band, inte minst de populära säckpiperockarna In Extremo.
– Jag vet faktiskt inte riktigt varför tyskarna fastnat så för vår musik. Men kanske har det att göra med att de, av historiska skäl, har svårt att närma sig sin egen folkmusik? Eller kanske är de helt enkelt bara svaga för melankoliska, skandinaviska melodier? Oavsett vilket, så är jag glad över hur lojala fansen därnere är. De har accepterat alla våra stilbyten, från den folkrockiga Guds Spelemän till den electronicainfluerade Hildegard von Bingen. Det ska bli spännande att se om de nappar på den nya skivan också…

Tyska fans i all ära, men den som möjligen fascinerats mest av bandet är en kvinna från Österrike. Katharina Kafka på Wiens universitet skrev häromåret en 140 sidor tjock uppsats i musikvetenskap om Garmarna.
– Jag har faktiskt inte läst hela uppsatsen än, eftersom den är skriven på akademisk tyska, erkänner Stefan med ett skratt. Men det är en mycket ambitiös avhandling och det är naturligtvis oerhört smickrande att någon lagt så mycket tid på oss!

Stefan och hans bandkollegor håller nu på att förbereda sig inför sommarens livespelningar.
– Vi kommer mest att köra låtar från de senaste albumen. Men det blir ett par omarbetningar av äldre material också. Vi har till exempel ett nytt, mer elektroniskt arrangemang till ”Straffad moder & dotter”. Det ska verkligen bli skitkul att turnera igen! Det känns som att Garmarna har kommit in i andra andningen!