Pet Shop Boys – Super

They called us the Pop Kids
’Cause we loved the pop hits
And quoted the best bits.

Som den uppmärksamma Pet Shop Boys-vännen noterat i de senaste intervjuerna med Neil och Chris, är nya Super ett album där de tar ett steg bort från de vanliga, traditionella popstrukturerna. Pet Shop Boys kommer ju ändå inte att spelas i radio, så varför bry sig om att anpassa sig till det traditionella vers-refräng-formatet?

Och det märks på förstaspåret. ”Happiness” växlar mellan leksakstechno med en röst som säger ”H-a-p-p-i-n-e-s-s-s” (ja, tre s) i versen och en refräng i karikatyr-countrystil som mest för tankarna till… Rednex. Om en annan artist hade legat bakom den här inspelningen skulle jag ha gjort processen kort, men nu är det ju Pet Shop Boys. Då måste låten ju rent objektivt vara bra på gränsen till genial. Det är säkert jag som inte fattar. Vi går vidare.

Lyckligtvis är nästa anhalt den nostalgiskt melankoliska bangern ”The Pop Kids”. Ordningen återställd. Den gamla klyschan om att Pet Shop Boys är ”The Smiths you can dance to” är fortfarande sann. På ”Twenty-Something” visar Chris och Neil än en gång att de lyssnar på klassiska kompositörer och kan sätta ihop ett arpeggio på någon gammal ackordsekvens från anno dazumal. Okej, det är bra. Ni behöver inte leka Bach-möter-Casio varje gång.

Housepianot som inleder ”Groovy” ställer ut löften som låten nästan lyckas hålla, men inte riktigt. ”The Dictator Decides” knyter ihop välkända Neil-teman om historia, politik och Big Brother som sträcker sig från albumet Fundamental ända tillbaka till ”Delusions of Grandeur”. ”Pazzo!” och ”Inner Sanctum” är mer techno än pop med låtstruktur. Jag tycker inte att Neil och Chris spelar på sina starka sidor här. Ett brutalt dansgolvsspår som ”Inner Sanctum” kan många göra. Av Pet Shop Boys väntar vi oss begåvat, ja unikt låtskrivande. Eller begär jag för mycket av dem och blir besviken när de inte befinner sig skyhögt över vanliga dödliga?

Men det blir bättre. ”Undertow” är en omedelbar poplåt med minnesvärd refräng. Den elektroniska powerballaden ”Sad Robot World” har en touch av My Robot Friends PSB-hyllning ”We’re the Pet Shop Boys” i den vackra melodin och innehåller en av alltför få snygga ackordväxlingar på Super. Tyvärr ett litet, litet poängavdrag här för att det är så förtvivlat uttjatat att överhuvudtaget nämna ordet ”robot”.

I ”Say It to Me” befinner sig Neil så nära soul som man någonsin kan kräva, ovanpå ett sådant där discohousekomp som Chris säkert i någon intervju kommer att förklara att han blev inspirerad till på en utsvävande, underjordisk klubb i Miami som han blev lurad till fram på morgontimmarna. Har de sparat det bästa till sist eller är det jag som börjar hamna på rätt våglängd i förhållande till skivan? Och där hör jag en liten Behaviour-gitarr, eller till och med en i vardera högtalaren, i svulstiga ”Burn” med refrängen ”We’re gonna burn this disco down before the morning comes”. Nu snackar vi.

Vid avslutande ”Into Thin Air” har våra struthattprydda gossar trots allt ”snatched victory from the jaws of defeat”. Betyget? En snäll sjua, men Super känns för mig inte lika stark och omedelbar som föregående Electric var. Men några ”best bits” finns det.