Daniel Martin Moore – Golden Age

Daniel Martin More är en pinnsmal, amerikansk man med ett flertal plattor bakom sig. Karriären började på Sub Pop som gav ut hans tre första. Golden Age är hans tredje på egna etiketten, producerad av honom tillsammans med Jim James från My Morning Jacket.

Lugn och själfull, är nog bästa sättet att med två adjektiv beskriva Daniel Martin Mores nya album. Gitarrerna har fått stå tillbaka den här gången, för varma pianotoner, framförda av Dan Dorff Jr, som också lirar orgel och andra keyboards. Man har satsat på ett större sound än tidigare, men ett sparsmakat och väl avvägt sådant, och sångaren har själv beskrivit Golden Age som ”en blomma tillbakavikt i det höga gräset”. Lite så är det: känsligt, inbäddat, sakta böljande. Tio spår utgör skivan i sin helhet och det kanske inte låter mycket, men jag hade gärna sett att man tog bort ett par åtminstone. Inte för att 36 minuter är så lång speltid, men det blir lite enformigt när musiken är så här laid back. Den största orsaken är dock att ett par av låtarna inte upprätthåller den höga standard som resten av plattan gör, vilket drar ner helhetsintrycket lite. Men annars är Golden Age en utmärkt platta att bota bakfyllor med, somna in till, skapa rumsvärme med, plåstra om inre sår och vila sina sinnen till. Skivan är en finfin flykt från stress och vardagsmangel, lite som en massagesession av självaste själen. Daniel Martin More sjunger lika soft och innerligt som musiken låter och texthäfte medföljer, för den som vill följa med i lyriken. Annars hörs texterna bra ändå. För mig är detta en platta för regniga, ruggiga söndagar i första hand. Kanske för långa, ensamma nätter också, då inte allting är på topp och endast musik kan ge tröst. En meningsfull cd, helt enkelt.