Kristian Anttila – Rum 4 Avd. 81

Avskalat, väldigt akustiskt, självupplevt, mörkt, naket, personligt, heminspelat, ärligt… Rum 4 Avd. 81 är som gjord för musikskribenter att hylla och tro mig, jag har försökt. Men trots åtskilliga lyssningar når inte Kristian Anttila fram till mig, mer än högst tillfälligt.

Ämnet är jätteviktigt i en tid då psykisk sjukdom tycks drabba allt fler, och att ge ut en så personlig platta som denna är inte minst modigt. All heder således åt Skövdesonen, som så ärligt och rättframt tar med lyssnaren ner i sin mörka avgrund. Kristian Anttila har befunnit sig på psyket som en följd av djupa depressioner och Rum 4 Avd. 81 är där han bodde under vårdtiden. Detta är Anttilas platta nummer 7 i ordningen. Den första spelade artisten in redan 2003 och hitsen har varit flera under årens gång, så Anttila har hunnit med en del vid det här laget. Texterna är viktiga här, viktigare än musiken får jag en känsla av, och ett texthäfte medföljer skivan, som är så hemmagjord att man hör när bandspelare sätts på, och t.o.m. själva rumsatmosfären anas emellanåt. Inspelningsljudet är dock fullgott på alla vis, så detta är ingen amatörmässig utgivning, det behöver ingen vara rädd för. Anledningen till att jag har svårt för plattan är varken ljudbild, texter, mörker, personlighetsgrad eller dylikt. Nej, det är att melodierna och låtarna så sällan tilltalar mig… Några spår som ”Ett moln på din himmel”, ”Livet är det som pågår medan du väntar på sådant som aldrig händer” och framförallt – albumets i mitt tycke mästerverk – ”Turist i sig själv”, uppskattar jag helhjärtat, men för övrigt lyckas inte Anttilas musikskapande nå mig den här gången. Jag önskar honom dock all framgång med skivan då ämnet är viktigt, samt ett snabbt tillfrisknande.