De Montevert – De Montevert

De Montevert alias Ellinor Nilsson har med självbetitlade De Montevert följt upp debutalbumet från 2012. Då var texterna både på svenska och engelska, nu är de endast på engelska. Ett klokt val, om man vill skapa en något så när jämn produkt.

 I en tid då alltfler rockband fläskar på med hela symfoniorkestrar har De Montevert skapat ett väldigt avskalat och allvarligt album. Om musik vore en skog skulle den här plattan närmast vara ett kalhygge. Nio låtar framförs och dessa är alltifrån Nico-lugna, nästan stillastående ”October 11th”, till intensiva ”Hostage” och vidare till melodiskt popiga ”Summer heart” och ”Let´s not run away together”. De två sistnämnda är, tillsammans med ”It´s alright, I´m probably dreaming”, skivans starkaste spår. Åtminstone i längden. ”Let´s not run away together” är också den låt som plockats ut och blivit första singelsläppet från albumet. Tyvärr känns det som att några av De Monteverts övriga låtar mest står och tuggar hö, utan att komma någonstans, vilket får mig att tröttna och tappa koncentrationsförmågan vid flera tillfällen. Musikanterna, förutom Nilsson själv på gitarr och sång, är medproducenterna Kalle Johansson på bas, gitarr och piano, samt Magnus Öberg på trummor och percussion. Förutom lite bakgrundssång av Anna Levander på ”Let´s not run away together” så är det denna trio som skapar allt du hör, och Nilsson har själv skrivit samtliga spår. Sångerna behandlar ämnen som kärlek, svek och relationer, och hela skivan genomsyras av ett visst mörker. Inte på något brutalt goth- eller black metal-vis, utan mer ”diskbänksrealistiskt” och verklighetstroget, om man får uttrycka skillnaden så. En bra platta som vittnar om en än mer lovande framtid.