The World Is A Beautiful Place & I Am No Longer Afraid To Die – Harmlessness

The World Is A Beautiful Place & I Am No Longer Afraid To Die kommer från Willimantic, Connecticut i USA och fungerar som ett kollektiv, snarare än ett traditionellt band. Kärnan i gruppen är densamma, men övriga medlemmar kommer och går, beroende på vad som passar för tillfället. Harmlessness är gruppens andra studioalbum.

På Harmlessness består The World Is A Beautiful Place & I Am No Longer Afraid To Die av nio personer som framför 13 låtar. Musikaliskt rör sig gruppen inom en sfär av indiepop, emo (de anses vara ”flaggbärare av 2010 års emo-revival”, vilket känns som ett minst sagt påklistrat och närmast tramsigt epitet) och folkpop. Mycket av det som framförs på plattan är tämligen sävligt och lite segt. Vissa föredrar kanske att kalla det drömskt istället, men jag tycker att bandets musik är för jordbunden och direkt för att uppfattas på det viset. Däremot kan melodierna vara rätt vackra ibland, men jag lyssnar hela tiden med känslan av att jag har hört detta tidigare, och jag finner därmed inte gruppens musikaliska uttryck originellt, personligt eller särskilt spännande. Indie- och emo-nostalgiker (om sådana existerar) från 90-talet och påföljande 2000-talens första tiotal år kan nog känna sig omsluten av denna musik som av en varm Pikachufilt av barn- och tonårsminnen. Själv upplever jag mest Harmlessness som en småtrevlig axelryckning. Plattan är inte dålig eller värdelös, men några större kickar bjuder den inte på heller. Det känslomässiga uttrycket når sällan in under huden på mig, och jag ser inte riktigt storheten i att försöka göra små skogshyddor av ved och bark till maffiga skyskrapor av toner, som i grund och botten förblir hyddor ändå. Bäst blir det faktiskt när The World Is A Beautiful Place & I Am No Longer Afraid To Die håller sig till det enkla, nakna och akustiska istället för att dra upp volymen eller ösa på med ljudväggar.