Nåden – ljuset i vardagen

En före detta Idol-stjärna, en av landets mest eftertraktade trummisar och kompositören bakom Grotescogängets Tingeling utgör trion Nåden. Zero talade med dem om glädjen i musik, den demokratiska skaparprocessen och det ”synthigare” soundet på de två senaste singlarna, ”Oktober, November, December” och ”Amen”. Men var kommer Lill Lindfors in i bilden?

Videon till ”Oktober, November, December” utspelar sig på en näst intill folktom Finlandsfärja. Med den storslagna, pianodrivna poplåten som fond ägnar sig trions medlemmar åt sådant som man gör på en kryssning: dansar, drar i enarmade banditer, dricker i hytten och sjunger karaoke. I mötet mellan det lite ensliga och det storslagna uppstår en behaglig blandning av melankoli och värme.

Det är sinnesstämningar som passar ett band som heter Nåden.
– Vi ville visa den totala misären och den totala önskan och sökandet efter att få vara med andra, att glömma bort all skit. Vi ska inte driva med folk, vi ska göra det med värme, säger Andreas Grube, som spelar keyboard i bandet.

Inspelningen gjordes under en dagstur, en måndag i november. Fyra timmar efter att de klivit i land var videon, som är gjord av bandets husfotograf Per Norman, klar. Det är så Nåden vill jobba.
– Om det känns bra går vi rakt på sak. Det är så vi arbetar, att inte fastna i kugghjul, säger sångaren Sebastian Karlsson.

Låter medlemmarnas namn bekanta? Kanske har du stött på Andreas Grube i något av hans många projekt. Han har komponerat musik för humorgruppen Grotesco, spelat in skivor med bandet Waver samt gett ut ett soloalbum under namnet Tystnad. Och så har han jobbat som journalist. Med stor sannolikhet har du hört trummisen Mikael Häggström spela med Ane Brun eller Jenny Wilson. Helt säkert har du i något sammanhang mött Sebastian Karlsson, antingen i TV-programmet Idol (där han kom tvåa 2005), i melodifestivalen (där han deltog 2007 och 2011) eller i musikalen Grease (2010).

Det var när Sebastian gjorde spelningar i samband med sin fjärde soloskiva som trion första gången sammanstrålade. De råkade då befinna sig på ungefär samma plats karriärmässigt; de upplevde att de stod och stampade.

Namnet var inte självklart. Det skulle vara ett svenskt namn, gärna med med å, ä eller ö. Och så skulle det vara ett ord som var stort och som kunde symbolisera hur det låter. Det blev Nåden. Ett till synes hopplöst namn, men som omfattar mycket av bandets själ och som känns logiskt för dem som hört bandets vemodiga pop, alltid med en arenarefräng i bakfickan.
– Det var länge sedan vi var med i ett band. Det känns som en befrielse. Det är en nåd att själva få bestämma vad vi ska göra. Vi skapar något från noll, bygger något nytt, förklarar Mikael Häggström.
– Vi hade ledsnat på det vi gjorde. Vi hade alla varit med länge och ville göra något nytt. Det här bandet blev en nåd för oss, en chans att hitta tillbaka till lust och glädje, utvecklar Sebastian Karlsson.

Bandets musik bär hjärtat synligt på kavajslaget.
– Jag tog uppdrag som jag inte var bekväm med. Nåden blev återgången till varför jag håller på med musik. Vi jobbar hela tiden utifrån hjärtat, säger Andreas Grube.

Sebastian Karlsson saknar inte tiden då hans namn stod överst på affischen.
– Jag var väldigt färdig. Efter fyra soloplattor visste jag inte var jag skulle ta vägen. Det var naturligt att lägga det på is, säger Sebastian. Jag är bandmänniska från början. När vi var på turné var det alltid demokrati som gällde. Jag var frontperson och mitt namn stod på affischen, men alla hade lika mycket att säga till om då vi repade. Nu är tillvägagångssättet detsamma. Skillnaden är att nu visar vi det utåt också.

I Nåden glider medlemmarna in i och ut ur rollerna. Sebastian kan komma på ett trumkomp, Mikael en körstämma.
– Det är en process där alla är nödvändiga, säger de.
– Inget är heligt, ingen känner sig trampad på fötterna, konstaterar Andreas Grube.
– Vi är tre olika typer, men vi är ”doers”. Alla matar på med idéer. De gånger vi inte får igenom en idé så får vi det någon annanstans. Det gör att det blir värt och angeläget, fortsätter Mikael Häggström, som berättar om textens betydelse för soundet.
– ”Oktober, November, December” handlar om att hitta ljuset i vardagen för en person. Vi har byggt ljudlandskapet kring det vi försöker säga i texten, avslutar han.

Medlemmarna beskriver Nåden som ett projekt ”sprunget ur lust, som verkar i total demokrati”. Många gånger har band som börjat på det sättet splittrats i bitterhet, långt ifrån såväl lust som demokrati. Nådens medlemmar är tillräckligt rutinerade för att inse det. De satsar inte allt på ett kort.
– Nyckeln är att låta det fortsätta vara ett lustprojekt, förklarar Sebastian Karlsson. Många band som vi haft tidigare har krackelerat, för det var succé eller inget som gällde. Vi masar på och det kommer säkert att lossna. Det finns inget skivbolag som tvingar oss, och vi behöver inte gå i andras ledband. Vi vill göra låtar som vi själva gillar. Då kommer vi att kunna hålla på hur länge som helst. Men går det bra så frigör vi tid, så klart.
– Man är luttrad, har varit med i sammanhang som gått åt helvete. När drivet inte funnits och man gjort för mycket under för lång tid. Det är så lätt att man sjabblar bort sig och inte minns vad man är ute efter, fyller Andreas Grube i.

Sedan debutskivan Ärligt talat 2014 har ”Nådensoundet” ytterligare mejslats fram.
– Jag känner att det blir friare och friare. Det händer mer, och när jag ska lägga sång så kan jag göra vad jag vill, sticka vart jag vill i feeling. Det gör att det finns ett naturligt liv i låtarna. Vi har lärt oss hur man tänker, beskriver Sebastian Karlsson.

De nya låtarna drar åt ”ett lite trasigare håll” och de två senaste singlarna – Oktober, November, December och Amen – beskrivs som ”synthigare”.
– Det vackra och varma finns kvar, men det kan vara skönt att krossa dem lite och låta soundet sticka åt olika håll, säger Andreas Grube.

Sedan skivan kom 2014 har de skrivit och repat och spelat in. Så värst mycket live har det inte blivit, trots att det är det som trion värderar högst.
– Det är ju att spela live som är grejen. Även om det är roligt att snickra fram låtar och sitta i studion är det livebiten som vi älskar. Det känns levande, instämmer Andreas Grube.

Att de bara är tre personer på scenen utgör ingen begränsning. Tvärtom.
– Det blir storslaget tack vare att vi är så få personer. Alla ljud får så mycket utrymme. När det blir för mycket ljud inblandat kan saker konkurrera ut varandra. Därför blir ljudbilden större live, säger Andreas Grube. När man måste fundera över vad man klarar av på tre personer inser man vad som är viktigt. Vi får hitta på tekniska lösningar för det vi vill göra.
– Vi försöker inte återskapa produktionen live, vi skapar den redan i replokalen. Då behöver man inte hålla på och fippla på livegrejen, fortsätter Mikael.

På måndag spelar Nåden i Stockholm. Konserten har tillägget ”med vänner”. Telefonboken är tjock, vännerna är många. Det är en trio som har spelat med de allra flesta. Vilka gäster som dyker upp är de förtegna om. Men jo, de har pratat med några stycken.
– Nu har vi kommit till en punkt där vi känner att det vore roligt att tillsätta något, säger Sebastian Karlsson hemlighetsfullt. Peppen är oerhörd. Det ska bli en minnesvärd kväll. När pappa, flickvännen, gamla kompisar från gymnasiet är där. Mixen av människor som kommer att finnas i publiken gör att man blir hispig och hela vägen genom giget och efteråt känner: ”Det här är det bästa jag varit med om”.

Vem skulle Nåden helst vilja samarbeta med? Namnet kommer efter en kort stunds funderande. Lill Lindfors. Hon finns inte i telefonboken.
– Om Lill läser det här så får hon gärna kontakta oss, säger Sebastian Karlsson avslutningsvis.