Barbara Blue & Memphis Blue – Sweet, Strong & Tight

Tatuerade Barbara Blue har hyllats av Taj Mahal, och säga vad man vill, men jag förstår det. Gillar man svängig, spänstig och traditionell blues och soul där såväl blås som orgel får plats, så bör man ta sig en närmare koll på Beale Streets drottning, som hon kallas. Att starta med nya albumet, Sweet, Strong & Tight, är helt och hållet vettigt!

Barbara Blue har mörkare röst än hudfärg, hennes storstadsblues och Memphis-soul har gjort att hon jämförts med Etta James och Janis Joplin, vilket jag personligen tycker känns lite tveksamt, men Koko Taylor kommer jag däremot att tänka på emellanåt när jag hör henne. Å andra sidan är hon ingen kopia av någon, så jämförelser spelar mindre roll. Barbara Blue har uppträtt och spelat in tillsammans med många kända artister, såsom Taj Mahal & The Phantom Blues Band (de sistnämnda kompar henne på tre album, utgivna mellan 2001 och 2006), The Nighthawks, Jeff Healey, Marcia Ball, Delbert McClinton, Maceo Parker, James Cotton och Corey Harris. Världsturnéerna har lett till bland annat Australien, England och Norge, så vad vi har här är ingen duvunge precis, och det låter hon inte som heller.

Barbara Blue föddes i Pittsburgh i början av 60-talet och debuterade med Out Of The Blue 1994. Från 1997 och 15 år framåt har hon upprätt för turister och sin lokala publik på anrika Silky’s på Beale Street, fem kvällar i veckan, och i och med Sweet, Strong & Tight har hon nu gett ut sin tionde fullängdare. Tretton spår innehåller plattan och det är skönt gung och cool text i ”Voodoo Woman”, vars mamma var präst och pappan en orm, medan ”Coat and Hat” är en sorgsen uppgörelse, och rökiga ”Me & Jesus” handlar om en troende kvinna som dricker whiskey om nätterna och ifrågasätter TV-predikanter och dylikt pack. Sweet, Strong & Tight är en mycket bra platta. Den förändrar inte världen, men den värmer upp vinternätter.