Matt Woods – Sawdust & Gasoline

Allting behöver inte vara så jävla påkostat, episkt och bombastiskt. Ibland räcker det med en man, en gitarr, en sångröst, några låtar och en studio att spela in det hela i. Det har Matt Woods tagit fasta på då han lirat in sin nya skiva, Sawdust And Gasoline.

Blues kan framföras på de mest skilda sätt: med stor orkester, liten orkester, elektriskt, akustiskt, med band, utan band, med slide och utan slide. Bara känslan och kunskapen finns, fungerar det utmärkt hur man än gör det. Matt Woods framför åtta låtar ensam på sin nya och femte platta. Han har skrivit samtliga själv, och trots att de är sprillans nya är de skapade ur urgamla traditioner och stilar, vilket torde förnöja vilken bluespuritan som helst. Det svänger om Woods lir, det gungar och rullar, så som jag gillar det, och att han sjunger bra gör inte saken sämre. Matt Woods har inte alltid lirat själv. Av hans tidigare fyra plattor är två soloalbum, medan han kompas av gruppen The Thunderbolts på de två återstående, men på Sawdust And Gasoline bär han hela lasset själv, och det gör han med den äran. I Iowa i USA, där Woods kommer ifrån, finns en bred bluesscen och Woods behärskar merparten av stilarna, så som traditionell deltablues, hill country, boogie, elektrisk storstadsblues, gospel, country och folkmusik. På den här skivan står dock bluesen i centrum totalt, även om en låt som ”I´ll see my father there” står på en stadig gospelgrund. Någon country framförs inte på Sawdust And Gasoline över huvud taget, men det hade varit kul att höra hur han tar sig an den genren. Att plocka ut några favoritlåtar bryr jag mig inte om i det här fallet. Matt Woods material håller nämligen samma höga standard från början till slut.