Delaykliniken – Suddenly

När Delaykliniken skapar sin knastriga, hypermoderna syntpop slukas övriga instrument av den elektroniska ljudväggen. De hörs om man koncentrerar sig, men märks knappt annars. Suddenly innehåller 10 spår som påminner om storstadsbyggnader av färgat glas, aluminium och glansiga stenfasader.

Det är naturligtvis omöjligt att göra någonting nytt och futuristiskt utan att samtidigt låna material, stämningar eller kunskaper från det förgångna. Således är det kanske inte så konstigt att Stockholmstrion Delaykliniken fångar bluesens ande i ”Afraid” eller skickar en slängkyss till 80-talet med ”Resist”. Däremot hoppar gruppen aldrig över staketet till det nostalgiska retrolandet, som så många andra av Sveriges syntband älskar att göra. Jag har inget emot att man väljer den vägen heller – oavsett genre – men nog är det aningen mer spännande med grupper som blickar framåt i första hand, och bara låter sina alster färgas lätt av det förgångnas målerilåda? Och det är vad jag upplever att Delaykliniken gör: de står stadigt förankrade i sin nutid, men inte i så extremt stor utsträckning, att någon med några år på nacken inte också kan ta musiken till sig. Tvärtom är det nog väldigt svårt att inte bli förtjust i låtar som ”Twigs”, ”No matter” och fantastiskt orientaliska ”Leave them alone”, oavsett födelseår i passet. Ibland är Suddenly en dansant skiva, ibland en cd man bara lutar sig tillbaka och lyssnar på. Variationen här är väl avvägd och bandet håller en logisk, romantisk linje som fungerar utmärkt. Jag ska dock inte påstå att alla låtar är lika bra, men generellt håller Suddenly mycket hög standard.