Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
God afton och god dag, rymdvarelser och mer jordade typer! Man får önska er alla välkomna till bloggen, denna Zerosida som jag ser som mitt privata vardagsrum på nätet, där vem som helst får kika in när det passar vederbörande, där det är högt i tak, stor bredd på utbudet, och inga regler som inte kan brytas!
Faktum är att jag vaknade nyss, låg där på bingen och funderade över livet och dagens vedermödor en stund, så som man brukar göra när man vaknar tidigt och inte har någon brådska, vilket jag nästan aldrig har, oavsett när jag vaknar. Där och då slog det mig: rock n roll börjar bli gammal…
Chuck Berry fyllde 89 häromdagen. 89 bast! Det är inte illa av en snubbe som torskade för väpnat rån redan 1944, gifte sig kort efter fängelsevistelsen, spelade in sin första platta 1955, och fick en stor hit med den dessutom. Jag snackar givetvis om ”Maybellene”. Sedan rullade hitsen på för grabben under 50-talet. Ja, till dess att Chuck plockade upp en 14-årig, vit lifterska i ett rasistiskt USA, och körde henne över statsgränsen, vilket han hamnade på kåken för ännu en gång. Där satt han sedan till -63 och kunde inte ens njuta av sin egen nattklubb, Berry´s Club Bandstand, som han hade startat på hemmaplan i St. Louis.
Nåväl, när han kom ut fortsatte han skriva, spela in och ge ut hits på löpande band, och Chuckens förmåga till det kan man ju lätt spana in på någon av de säkert hundratals samlingsplattor som getts ut med hans hitlåtar på. Dock bör man inte glömma att karlen gjorde en jävla massa, minst lika bra låtar, som aldrig blev hits också! Ja, hela lp-plattor som inte är mindre än kanon, men som aldrig fick den uppmärksamhet de förtjänade!
Själv såg jag Chucken live första gången på 70-talet, då han lirade på Gröna Lund i Stockholm. Det blev ett par repor där, och vid ett tillfälle fick jag se gubbtjuven på sitt allra värsta humör. Ingemar Rogefeldt, Pughs brorsa alltså, skulle kompa Chucken på ett av gigen, och Ingemar som var en mycket duktig gitarrist på sin tid, fick plötsligt för sig att dra ett solo. Det gör man inte. Inte när man lirar med Chucken i alla fall. När man lirar med Chucken kompar man och håller käft, för det är Chucken själv som lirar alla solon. Men den insikten hade inte stackars Ingemar och så fort han riffade loss rusade Chucken fram till hans stärkare, slet ut sladden, och ombad honom att lämna scenen utan att passera gå! Bye bye Johnny, skulle man kunna säga!
På 70-talet var Chucken i vilket fall som helst, en mycket energisk, bra och livlig entertainer. Det var också då han hade sina sista större hits. Ja, fram till -79 åtminstone, då han kröp i kurran för tredje gången, nu för skattebrott. Där satt han i 120 dagar och kunde inte göra mycket annat. Men det blev snart 80-tal, Chucken rockade vidare, han tillhör de första som blev upptagna i Rock and Roll Hall of Fame, och han köpte en restaurang i Missouri. Det skulle han inte ha gjort… eller köpt den skulle han kanske ha gjort, men det var inte smart att sätta in en videokamera på restaurangens damtoalett i alla fall!
59 kvinnor med trosorna nere anmälde honom nämligen, och eftersom han inte ville sitta inne igen, bestämde han sig för att betala skadestånd till kvinnorna istället. Videokameran påstod han att han satt upp för att få bevis mot en anställd som han misstänkte stal av honom. Det pinsamma med det hela var bara att snuten hittade, vid en raid i Chucken egna hus, ett gäng videoband med alla dessa damer som besökte muggen, och det underlättade inte att en av dem dessutom var minderårig och att Chucken petat in 62 gram gräs i den sunkiga gömman. Aja, baja, inte röka braja!
Förutom de 1, 2 miljoner dollar det kostade honom att göra de kissnödiga damerna på bättre humör, blev det nu sex månader på kåken, två år med skyddstillsyn, samt att han beordrades att böta 5000 dollar till det lokala sjukhuset. Så kan man också finansiera sjukvården. Kanske något för våra politiker att överväga?
1997 lirade Chuck Berry i Sverige igen. Då uppträdde han tillsammans med de (nästan) jämngamla legendarerna Jerry Lee Lewis och Little Richard i Christinehof på Österlen i Skåne. Jag och några polare åkte raggarbil från Stockholm dit, och fick uppleva en Berry som tramsade, jamsade, var trött, spelade fel, och drog upp en massa småungar på scenen, istället för att som Jerry Lee och Little Richard, ösa järnet och visa att även han var en stabil rocker att lita på. I bilen på väg hem var vi överens: Chucken har gjort sitt, gubben är gammal och slut, det är bara en tidsfråga innan han lägger av.
Vad fel vi hade! Nu, nästan 20 år senare, turnerar och lirar Chuck Berry sin odödliga rock n roll fortfarande. Inte med det sagt att han gör det bra längre, det är nog tveksamt, och efter vad jag har hört ryktesvägen, så blir gigen allt såsigare och slarvigare, men bara det faktum att den här åldrade mannen kliver upp på en scen, hänger på sig guran, skriker ”hail, hail rock n roll” och ö.h.t. lirar för en betalande publik är ju rätt mäktigt någonstans ändå.
Någon duck walk lär han väl inte ägna sig åt längre, och det är knappast troligt att han kommer skriva en hitlåt eller hamna på kåken igen heller, men förutom att rock n roll blivit gammal så kan man i alla fall konstatera en sak till: Chuck Berry är och har alltid varit en av dess viktigaste stöttepelare genom åren. Både hans gitarrspel och de berättande texterna gjorde honom tidigt unik, och med tanke på alla tusentals och åter tusentals artister som gjort covers på hans låtar, stulit hans riff och härmat hans scenstil, så kan absolut ingen ta vikten av hans livsverk ifrån honom.
Men det om detta… Nu måste jag fylla på Zerocolan, detta flytande livselixir, för att sedan borsta tänderna och ge mig iväg till tandhygienisten. Det är en sådan dag, en dag då tandfen vill en gott genom att göra illa. När tortyren är över, eller som Zappa sjöng: The torture never stops, så blir det ett besök hos optikern också, och nu undrar kanske vissa av er vad det har att göra med rock n roll? Svaret är: inte ett skit. Men det fina med att ha en egen blogg är att man kan skriva precis vad man känner för, helt utan begränsningar, och nu när vi kanske kommer att känna varandra lite bättre kan man ju underlätta den nya vänskapen genom att vara lite personlig också.
Därmed önskar jag er en förträfflig fortsatt vecka & ett riktigt rockigt år, till nästa rockiga år, men då är då och nu är nu, så sköt om er och dansa som dårar!
