Xenia Kriisin – Bleed

Hösten är här och det är Xenia Kriisins andra fullängdare också. Bleed handlar om synder och bekännelser, verkliga historier som hon fått ta del av genom ett mobilt biktbås hon byggt som installation på en konstutställning, samt via samtal, brev och email från publik och fans. Därefter har alltihop förvandlats till musik och sångtexter.

Xenia Kriisins musik är inte skapad för att lättvindigt placeras i ett fack, men den ger mig en naturnära känsla, en doft av våt mossa, bark, dimmiga morgnar, nyfallet regn och spännande träskmarker. Varför vet jag inte riktigt, men jag tror att jag mer eller mindre medvetet associerar den till naturfolk och musik som skapas av fria varelser. Detta trots att skivans instrumentering delvis är långt ifrån, med sina syntar och andra klaviaturinstrument. Indiefolk känns som den närmast korrekta genrebenämningen, om man nu måste ha någon. Bleed är inte Kriisins helt egna skapelse, trots att hon skrivit allt material, sjunger sina texter och lirar synt på ett par spår. Till sin hjälp har hon haft musiker på instrument som hackbräde, hammond, syntar, elgitarrer, trummor och percussion, samt ett gäng kvinnor som skapar de stora, spännande körer som förekommer på var och varannan låt, och lyfter dessa till högre dimensioner. Dessutom har Filip Leyman producerat, spelat in och mixat cd:n, och Johan Hjalmarsson har tillsammans med Kriisin producerat, vilket han gjorde på debutalbumet Hymn också. Bleed är ingen platta att plocka favoritlåtar ifrån direkt. Den är snarare ett homogent soundtrack till en stämning, känsla eller atmosfär, som via de olika låtarna förändras, omformas och flyter vidare, framåt mot nya, okända mål. Allt man själv behöver göra är att sätta på plattan och glida med på färden, och allt man behöver ta med sig i bagaget är ett öppet sinne. Svårare än så behöver det inte vara.