Wornouts – The Art Of Losing

På 70-talet kunde en platta innehålla hur många olika stilar och längd på låtar som helst. Wornouts tycks ha tagit till sig det upplägget med The Art Of Losing. När man börjar lyssna på plattan anar man nämligen föga vad som komma skall!

Det börjar med ”Anytime” och ”Worn Out Lines”, två treminuters poplåtar som jag rycker på axlarna åt och tänker att ”det här blir nog inget att hänga i julgranen”. Sedan kommer nästan tio minuter långa ”Me and you and me” och jag måste genast omvända den första tanken till något positivt. Här har vi nämligen en drömsk, väldigt vackert skinande juvel med utsökt, akustisk gitarr dessutom. Lite senare går bandet över till jazz i ”Pavanne” och bryter ut i grymma gitarrimprovisationer samt skönt baslir som får dominera ljudbilden emellanåt. Den låten har i sin tur sammanfogats med ”Take it away” som har coolt groove och rockar fräckt för att slutligen krossas av elaka sologitarrer. Vid det laget börjar jag bli riktigt rejält såld på The Art Of Losing. Mitt första negativa intryck har bleknat helt och jag inser att den här svenska trion, bestående av Anders Nystedt (trummor, percussion, sång), Kenneth Lundman (bas, sång) och KG Johansson (gitarr, keyboards, sång) har fått till en riktigt spännande platta, fri från konventioner och sedvanlig, kommersiell legio om hur en cd ska byggas upp. De här killarna tycks skita i vilket, och bara göra vad de känner för, och det är en tripp jag mer än gärna färdas vidare på. Skivans kortaste låt är endast 47 sekunder och den längsta sträcker ut i 18 minuter och 18 sekunder av skönhet, uppfinningsrikedom, atmosfär och ljuvliga instrumentala insatser. Den är utmärkt på sitt psykedeliska, drömska vis, och sången är ljuvlig att lyssna till. Så vad kan man säga? Wornouts har vunnit över mig med kvalitet, mod och variation. Bara att sätta på plattan ännu en gång, helt enkelt!