New Order – Music Complete

A-ha, Duran Duran och New Order släpper nya album inom loppet av en månad. Rör det sig om en referens till 1986? Nej, detta scenario utspelar sig faktiskt under hösten 2015.

Hur står sig då new wave-legenderna trettio år efter sin kommersiella höjdpunkt? Var allt bättre förr? Nja… inte nödvändigtvis. Alla tre gör förhållandevis bra ifrån sig. De väljer dock ganska olika uttryckssätt.

A-ha verkar ungefär ha resonerat enligt följande: ”Som 55-åriga popveteraner har vi rätt att vara lite nostalgiska. Samtidigt bör vi förstås åldras med värdighet”. Norrmännens nya skiva, Cast in Steel, handlar följaktligen om åttiotalsdoftande elektropop och melankoliska rockballader. Att Morten Harket fortfarande sjunger som en gud räddar denna småsömniga skiva. A-ha anno 2015 är fullständigt harmlösa, men inte helt charmlösa. Betyg: 5/10.

Duran Duran verkar snarare ha bestämt sig för den positiva devisen: ”Man är inte äldre än man känner sig. 55 är det nya 35. Låt oss göra något modernt.” Birmingham-herrarnas nya skiva, Paper Gods, där bland andra soulprinsessan Janelle Monáe och Red Hot Chili Peppers-gitarristen John Frusciante medverkar, kastar sig följaktligen djärvt mellan olika stilar. Resultatet blir stundtals engagerande, stundtals snarare irriterande. Duran Duran anno 2015 känns pigga och vitala, men tar sig ibland vatten över huvudet. Betyg: 6/10.

Hur lyckas då recensionens huvudakt, New Order? Jo, i mitt personliga tycke vinner Manchester-gänget de ”inoficiella seniormästerskapen i new wave-pop”.

Bernhard Sumner och hans kollegor verkar inte ha haft något speciellt koncept, utan har bara koncentrerat sig på att vara New Order. Följaktligen låter nya Music Complete… jepp, just det… väldigt mycket New Order.

Men eftersom Peter Hook lämnat bandet och Gillian Gilbert kommit tillbaka är det ett, åtminstone bitvis, ovanligt elektroniskt New Order vi bjuds på. Inget ont i det. Självklart saknas Hooks patenterade basgångar, men samtidigt verkar bandet ha fått en vitamininjektion genom Gilberts kristallklara syntljud.

Första halvan av Music Complete är alldeles utmärkt. ”Restless”, ”Singularity” och nya supersingeln ”Plastic” lägger ribban högt. Kan detta vara bandets bästa sedan Technique? Nja, kanske inte riktigt. Efter intressanta ”Stray Dog”, där självaste Iggy Pop är briljerar som gästartist, tappar Music Complete en smula i kvalitet. Albumet avslutas dock med flaggan i topp genom discopopiga, lätt iberiska ”Superheated”.

Music Complete innehåller fler godbitar än Waiting for the Sirens’ Call. Music Complete är klart intressantare än sidoprojektet Bad Lieutenant. Music Complete spelar i en annan division än lite överflödiga Lost Sirens. Jag skulle faktiskt drista mig till att säga att Music Complete är lika bra som Republic eller Get Ready.

Med andra ord går det alldeles utmärkt att göra fina skivor även när man börjar närma sig 60-årsåldern. Gott så! Jag tror inte heller att 70 är någon magisk gräns. Det är bara att hoppas på ett nytt livstecken från Ralf Hütter…