Magnus Reimer – Tidal Lock

Magnus Reimer bygger upp en synt- och keyboardbaserad klangvärld som når sin kulmen redan vid sjätte låten. Men skivan spelar i närmare en timme, och efter åtta låtar till hålls inte spänningen vid liv längre. Synd, för Tidal Lock är grymt bra när den är som bäst.

Med hjälp av keyboards, datorer och sin sång har Magnus Reimer skapat en platta där flertalet spår har engelska titlar och texter, medan en sjungs på svenska. Sådant förstör alltid den homogena upplevelsen för mig, men okay, jag kan leva med det. Den största missen här är snarare att plattan pågår för länge. Hade de svagare spåren – transportsträckorna – kapats, hade Tidal Lock kunnat bli fantastisk. Nu är den ”bara” bra, med klara höjdpunkter som ”Jupiter” och ”Caught”, ett par låtar som hade varit stora hits i en vettigare värld än vår. Reimers musik är episk, nästan bombastisk ibland, och det där med ”less is more” är bara att glömma. Det här låter som en hel orkester och att börja lyssna på skivan från början är lite som att borda en farkost som ger sig iväg över svarta vatten eller genom en mörk rymd, där någon form av svårplacerad fara lurar i natten. När jag lyssnar på Tidal Lock kommer jag tämligen snabbt att tänka på diverse science fiction-filmer, och delvis beror det kanske på bilden på skivomslaget, samt sångtitlar som ”Jupiter” och ”Världen”, men framförallt är det något i musikens atmosfär som påminner, den märkliga blandningen av vemod, skönhet och någonting lätt oroande. Det ska bli mycket intressant att se vart Magnus Reimers framtida äventyr kommer föra hans musik och skivor. Det kan nämligen bli hur fascinerande som helst med tiden.