Vanligt Folk – Jag har utvecklat mig till både en hund i en katt

Humoristisk galenskap har varit en populär grej i det här landet sedan Philemon Arthur & The Dung, och säkert långt tidigare än så. Vanligt Folk framför texter som är fullkomligt vansinniga och blir inte detta framgångsrikt hos en större massa, lär det garanterat bli en kultsuccé bland festivalcampare och andra lustigkurrar som älskar att sprida inspelad glädje omkring sig.

Vanligt Folk hade tänkt göra tung och svängig EBM, men misslyckades, enligt egen utsago. Istället blev det en annan sorts syntmusik, och brutalt tung är den kanske inte, men svänget finns där, ibland i alla fall. Samtidigt har musiken och framförandet en beskhet som kanske får en och annan att sätta skrattet i halsen? Känslan är emellanåt mörk, närmast ångestladdad, och psykedeliska effekter spär på den svärta som gurglar upp ur kloakerna, likt ett slemmigt monster i en japansk skräckfilm. Jag kommer osökt att tänka på några av de experimentella grupper som dök upp under den första punkgenerationens vildsinta år, nämligen Cosmic Overdose, Ståålfågel och varför inte, även TT Reuter och andra konstellationer där Henrik Ventant ingick på den tiden. Även i de fallen var märklig lyrik en viktig del av helheten, liksom det är här, och att sången låter minst lika skum är en klar tillgång. Public Image Ltd är ett annat band som dyker upp i huvudet, speciellt när Vanligt Folk ägnar sig åt grotesk reggae i ett par spår. Bandet består av Andreas Carlsson, Jonas Abrahamsson och David Sundqvist, som samtliga härstammar från Göteborgstrakten, och säga vad man vill, men trion har i alla fall hittat en nisch som känns både egen och sund, hur störd den än kan framstå.