Bråvalla 2015 – Ett välsmort tyskt maskineri

Muse, Kent och Robbie Williams i all ära, men den tredje upplagan av Bråvallafestivalen kändes som den svagaste hittills. Men festival är som pizza eller sex – även när det är dåligt är det bra.

Det har gått imponerande fort för Bråvallafestivalen att etablera sig som landets största festival. Ja ja, charmen och personligheten saknas, det är nog alla överens om, men när den stora tyska cirkusen rullar in är det ett välsmort och effektivt maskineri som sätter igång. Allting från transporter till pantsystem och den kontantfria betalningen fungerar så smidigt och felfritt att man nästan häpnar. Det här är inga glada amatörer som anordnar spelningar utan fullblodsproffs där varje detalj har planerats noggrant. På bara tre år har Bråvallas gamla flygfält i utkanten av Norrköping inte bara blivit landets största festival utan även den mest välordnade. Eller… faktum var att den var det redan det första året.

För tredje året i rad löste över 50 000 besökare biljett. Dock var 6000 färre personer på plats i år, vilket nog kan förklaras med att startfältet allmänt anses som det svagaste hittills i festivalens historia. I jämförelse med andra svenska festivaler är det fortfarande imponerande, men Bråvalla har liksom satt en ny nivå och då räcker det inte med namn som Lars Winnerbäck, Muse, Deadmaus och Robbie Williams som dragplåster för att nå upp till tidigare upplagor.

Årets bokningar bestod till stor del av stora svenska artister som exempelvis In Flames, Arch Enemy, Maskinen, Stiftelsen, Sabaton och Zara Larsson. Lägg till det “exklusiva” spelningar med Kent och Lars Winnerbäck samt återföreningar av Refused, Backyard Babies och KSMB. Det är helt okej bokningar, men med Bråvallas mått mätt hade det behövts något mer i stil med tidigare års Iron Maiden, Avicii, Green Day eller Rammstein. Många av årets bokningar kändes dessutom lite mossiga och nostalgiska. Akter som Millencolin, Wu-Tang Clan, NOFX, Faith No More, Ola Salo och Danko Jones har sin bästa tid bakom sig och jämför man med fjolåret så kändes Kanye West och Lana Del Rey hippa och fräscha, medan en artist som årets Robbie Williams visserligen fortfarande är ett stort namn, men saknar ordentliga hits under de senaste tio åren.

Det märktes också i uppträdandet där Robbie bjöd på ett storslaget spektakel och plockade fram varje uns av sina entertainerkunskaper, men fyllde ut låtmaterialet av en lång räcka omotiverade covers på allt från Oasis och U2 till Queen och ABBA.

Som vanligt på festivaler är det oftast roligast att botanisera lite längre ner i vegetationen. Ett band som fler borde upptäcka är exempelvis hemmasönerna i Sonic Surf City som fick äran att öppna hela festivalen klockan 13 på torsdagen. Norrköpingsbandet har funnits sedan slutet av 80-talet men har på senare år fått en nytändning med delvis nya medlemmar och lirar snabb och skitig surfpop som är omöjlig att bli på dåligt humör av.

I övrigt var det mycket rock i olika former som dominerade på torsdagen, men området kändes lite halvtomt (för att vara Bråvalla) och när dessutom Angel Haze ställde in kändes det som en ganska medioker start på festivalen.

Fredagen får nog anses vara den stora dagen med mycket publik, hög stämning och stora akter på scenerna. Allra bäst stämning blir det oftast inne i Pacific-tältet där bland andra Joel Alme och Beatrice Eli spelade, och på den mindre scenen Juno där man kunde se exempelvis Seinabo Sey och Silvana Imam. På Luna gjorde Refused en okej, men knappast mer, återförening och på Panorama gick Winnerbäck runt och myste. Muse avslutade sedan kvällen med en maffig ljud- och ljusupplevelse.

För många var lördagens stora händelse att det legendariska punkbandet KSMB skulle återförenas på scenen. Bandet kändes lite orepat och svajigt men tack vare de energiska frontfigurerna Steppan och Alonzo klarade sig punkikonerna väl och gjorde ett bra gig. Strax innan hade Familjen framträtt på en annan scen och det känns som att hans medverkan i “Så mycket bättre” har gett genomslag, för han lockade en stor publik som inte enbart verkade bestå av hardcorefansen. Inne i Pacific-tältet kunde publiken lyssna på såväl Little Jinder (som behöver jobba på sitt scenframträdande) som Kite (som däremot har en väldigt genomtänkt scenshow). Näst sist ut på stora scenen var Kent som gjorde en stabil men oengagerad spelning. De följdes av Calvin Harris som avslutade Bråvallafestivalen 2015 med sitt dj-set. Han må vara världens bäst betalda dj, men nog fasen känns Avicii bra mycket intressantare?