Duffy Kane – Dead Man Walkin´

Duffy Kane var en smart yngling. Han inledde sin karriär som gitarrist genom att lära sig vartenda riff utantill från Ted Nugents självbetitlade, klassiska och helgjutna hårdrocksplatta från -75, och blev så småningom en grym gitarrist själv, vilket hörs klart och tydligt på Dead Man Walkin´. Tror du mig inte så lyssna på ”Duffys breakdown” och gör det bättre själv.

Innan hårdrocksperioden lirade Kane klassisk fiol, hans far var en känd pianist inom klassisk musik och hans mor en framgångsrik folkartist och även hon, duktig gitarrist. Efter Kanes rebelliska, unga år ändrade han musikstil, övergav hårdrocken och började lira blues, boogie och country istället. Det är vad han gör på den här plattan. Mest är det dock blues och bluesrock som får albumet att gunga och rulla den här gången, men lite folk och några countryspår har han också pressat in bland de 11 låtarna. Textmässigt är han dock långt ifrån de vanliga gamla standardfraserna som bluesartister brukar upprepa till vansinne. Kane skriver om sitt Amerika, ofta med politiskt udd, och förutom hans egen sång och gitarrspel så har han med sig Brent Mingle på bas och Jeff Gillis på trummor. Kompositioner och produktion står han för själv och Dead Man Walkin´ är artistens sjätte platta. Dessvärre impas jag mer av hans musikaliska ekvilibrism än av de faktiska låtarna, så det här är ingen hundraprocentig utgåva vad mig anbelangar, men det är en bra skiva. Ibland skitbra t.o.m.