Manus – Melancholia

Chiara Amberia och Martin Schindler är tillbaka med ett dubbelalbum, tjockt som en bok med alla skivans tyska sångtexter tryckta, duon i bilder, och hela klabbet i färg. Melancholia behåller således den kvalitet och vemodiga stämning som vi vant oss vid hos Mantus på senare tiders album.

Såväl Zeichen (2011) som samlingsalbumet Fatum: Best of 2000 – 2012 (2013) fick betyget 7 av mig, och detsamma får Melancholia. Jag har nämligen inget annat val. En ny Mantus-platta är i mångt och mycket som tidigare Mantus-plattor: väldigt bra! Men samtidigt har duon hittat en stil och ett något burkigt sound som de tycks nöjda med, och därmed avviker inte den ena skivans innehåll speciellt mycket från den andra. Melancholia är fin, den håller vad titeln lovar, och bandets gothrock fortsätter att integrera mellan akustiskt lugn, vemod, svärta, melodisk mjukhet och inslag av pompösa hårdrocksgitarrer och galopperande metaltrummor. Denna variation är viktig. Hade Mantus kapitulerat för den ena stilen och hållit sig till den hela tiden hade konceptet blivit långtråkigt, hur bra låtar de än skulle skriva. Men i nuläget flyter man med i kompositionernas berg- och dalbana av mjukt och hårt på ett behagligt vis. Såväl Chiara som Martin sjunger om mörka nätter, gator i skuggor, blod och kärlek: ämnen ytterst brukliga inom genren, men Mantus lyckas också förmedla en känsla av ålderdomlig folkmusik i sin brygd emellanåt, vilket ger den ännu en dimension. Det är inte sällan jag lyssnar på Mantus och kommer att tänka på stämningen i gamla skräckfilmer som utspelar sig i ett dimmigt 1800-tal eller tidigare. Observera att albumets andra skiva inte innehåller något nytt material, utan består av äldre låtar i nya versioner. Som en trevlig bonus, kan man säga.