Toto – XIV

Efter 38 år tillsammans fortsätter AOR-akten Toto att turnera och ge ut trista plattor. XIV är deras första cd sedan 2006 års Falling In Between, men den känns äldre än så. Faktum är att den känns som ett något upphottat alster från 80-talet, typ. Visst är Toto duktiga musiker, och framförallt Steve Lukather tar sina chanser att glänsa på gitarren så fort det finns möjlighet, men inte hjälper det.

XIV är hissmusik, om än skickligt framförd sådan, och det är troligt att fansen tar detta till sig som med så många andra av bandets plattor. Men i mig kryper det av obehag när jag hör de inställsamma sångkörerna, det bomullsmjuka, slickade soundet, det loja framförande som saknar attack och bett, och den gubbiga lunken låtarna byggs omkring. Som ni förstår har jag aldrig varit ett fan av Toto. Tvärtom. Jag fattar verkligen inte vad man ska ha sådan här intetsägande bakgrundsmusik till. XIV ändrar inte min ståndpunkt en millimeter. Faktum är att jag trodde att plattan kanske kunde göra det då inledande ”Running out of time” har vissa kvaliteter, men nej, den räckte inte enda fram och därefter blev såsen bara tjockare, trögare och allt mindre smakfull. Tills avslutande, proggiga ”Great expectations” avslutar skivan. Där har ni något så unikt som en spännande Toto-låt. Om ni undrar vilka som lirar i Toto idag så är det nämnde Steve Lukather (gitarr, bas, sång), David Paich (keyboards, sång), Steve Porcaro (keyboards, sång) och David Hungate är tillbaks på bas. Joseph Williams är åter frontman och Keith Carlock (Steely Dan, Sting) lirar trummor. Vill ni se bandet live så lirar de på Sweden Rock Festival i sommar. Frågan är om det blir lika sömnigt som låtarna på XIV?