Alison Moyet – live på Kulturbolaget i Malmö, 2015-02-12

I konsertväg finns det få saker jag grämer mig lika mycket över som att jag missade Yazoo när deras återföreningsturné tog dem till Köpenhamn. Därför var det inte många sekunder som hann förlöpa från att jag såg reklam för Alison Moyets spelning på Kulturbolaget till att biljetten var inköpt och utskriven.

Det fanns däremot en fråga jag behövde ta ställning till. Skulle jag gå tillbaka 30 år i tiden och plöja ifatt Moyets vid det här laget ganska omfattande solokarriär? När hennes platta Alf dök upp 1984 så var det inget som tilltalade mitt 12-åriga bpm-jagande musiköra. Jag hade letat mig vidare till tyngre tongångar och varken Alison eller hennes forne partner Vince Clarke hade längre särskilt mycket att erbjuda.

Jag beslutade mig för att fortsätta slita på januari månads spellista, Wulfband, Spark! och lite annat blandat smått och gott. När så torsdagen den 12 februari infann sig och KB:s dörrar öppnades hade jag bara en mycket vag hum om att turnéns låtlistor brukat innehålla en handfull låtar från Yazoo-tiden, men att en majoritet skulle vara baserat på hennes senare skivor.

Publiken för kvällen var inte bara de vanliga misstänkta, faktum är att det var förvånansvärt få ur Malmös gamla syntgäng som dök upp. Det var relativt fullsatt på KB (ca 700 besökare) och jag funderade på om jag var den ende som hade noll koll och att det skulle bli sådär pinsamt tyst under de låtar som folk inte kände igen.

Redan under första låten, ”Horizon Flame” från senaste albumet The Minutes, står det klart två saker; publiken i Malmö har koll och att det här kommer att bli en toppkväll. Att Alisons röst skulle bära till höga höjder hade jag såklart redan gissat, men att det skulle hamna i omloppsbana hade jag ingen aning om.

Alison, med sina två medmusikanter som jag just nu totalt misslyckas att söka fram namnen på, levererar på alla punkter. Det är perfekt avvägt på alla plan. Hennes kontraalt harmonierar perfekt med den spröda mansstämman från en av hennes musiker och allt sveps in i helelektroniska arrangemang som känns såväl aktuella som helgjutna.

Musikerna förtjänar för övrigt ett eget stycke text. Det är helt uppenbart att de två killarna gjorde sin läxa i kommunala musikskolan väl. Det sjungs, spelas keyboard, gitarr och slaginstrument med sällan skådad perfektion. Kort sagt precis den professionalism som krävs för att kunna backa upp en så pass stor artist som Alison Moyet.

Vi bjuds på anspråkslösa, chosefria mellansnack, det är personlighet och värme och roliga anekdoter från hennes långa karriär. Det pratas om regniga semestrar i Amsterdam, men även känslan av, och hur man hindrar sig själv att bli, en karaokeartist och sjunga covers på sina egna låtar. Det senare just innan de spelar en mollversion av “Only You”, vilket gav en fräsch vinkel och jag finner mig själv äntligen uppskatta det fantastiska låtsnickeriet som mitt yngre jag inte klarade av.

När vi ändå är inne på ämnet så spelas även den Yazoo-låt jag haft ännu svårare för, nämligen “Winter Kills”. Döm om min förvåning när den stöpts om i en massivt mörk version, som stampar bort trettio års aversioner i ett nafs. Likt mycket under kvällen är det lågt tempo, men det blir aldrig tråkigt, bara suggestivt medryckande.

Framåt sista tredjedelen av konserten utlovas lite mer dansläge, och det levererar trion med besked även det. Då har jag redan hittat nya favoriter i låtar som ”Changeling” och skönt rockiga ”All Signs of Life”, men det är få som klagar då ordinarie spellista avslutas med en ruskigt fräsch version av den troligen odödliga ”Situation”. Därefter får vi oss tre extranummer till livs, där avslutningen blir en likaledes rykande dansversion av ”Don’t Go”.

Allt som allt är det bara att tacka och bocka arrangörerna för att de tog Alison Moyet till Malmö, hoppas det var första av många gånger framöver. Då kanske jag får chansen att höra även ”Goodbye ’70s” och till dess kommer hennes samlade diskografi ha lyssnats igenom många gånger för min del.