Billy Idol – Kings & Queens Of The Underground

Billy Idols stora årtionde var tveklöst 80-talet. Visst var han något av en punkikon och tjejidol redan i Generation X i slutet av 70-talet, men riktigt kommersiellt framgångsrik och vida världskänd var det under 80-talet som han blev. Med en lång rad hits, videos på MTV och påkostade turnéer var han i sitt esse med sitt blonda hår och bara bringa.

Således är det inte konstigt att Kings & Queens Of The Underground bygger på det sound han hade då, och man blir inte heller förvånad då man känner igen idéer och bitar av verser eller refränger från den eran. Å andra sidan har Billy testat andra vägar sedan dess, utan någon större kommersiell framgång, så det ter sig naturligt att han blickar tillbaka och ser framåt samtidigt, som så många andra från samma tid. I vanlig ordning medverkar gitarristen Steve Stevens på plattan, och vid bägge tillfällena (2010 och 2014) som Billy lirat på Sweden Rock Festival har han haft Steve med sig på scenen. 2010 var giget något avslaget och spretigt, men 2014 tog han rejäl revansch och gjorde skäl för efternamnet Idol igen.

Den här plattan känns som en förlängning av det giget. Den känns som att Billy Idol är hungrig igen, som att han vill tillbaka till den där toppen han bestigit tidigare, vilken han också besjunger i titelspåret. Jag ska inte påstå att Kings & Queens Of The Underground bär hela vägen, men nog är detta det bästa jag har hört honom göra på minst 20, 25 år. Förutom skivan, som både finns på CD och dubbel-LP är Idol aktuell med en Europaturné och med självbiografin Dancing With Myself.