Aphex Twin – Syro

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Johan Arenbo)

[album, Warp, betyg: 8]

Richard James, alias Aphex Twin, är ett geni. Syro är en utmärkt skiva. Fast den kommer 10-15 år försent för att verkligen göra mig salig.

“Men är inte bra musik tidlös”, kanske någon invänder. “Syro borde väl vara precis lika bra oavsett om den nu släpps år 2000 eller 2014”.

Ja och nej. Både The Kinks och Oasis låta hyfsat “tidlösa”, eftersom den klassiska gitarrpopen inte förändrats nämnvärt sedan sextiotalet. Den elektroniska musiken är däremot mer tidsbunden och färgad av den samtida tekniska utvecklingen.

Elektronmusiken var ursprungligen mer eller mindre “musik från yttre rymden”. När Wendy Carlos, Klaus Schulze och Brian Eno skapade sina syntetiska symfonier var de banbrytande. När David Bowie, Kraftwerk och Gary Numan gjorde elektroniska poplåtar förändrade de musikhistorien.

Bra elektronisk musik har nästan alltid brutit ny mark. Framåtskridande har, i hög utsträckning, varit essensen i denna futuristiska konstform.

På nittiotalet gjorde Richard James fantastiskt märklig och kreativ musik. På varje ny Aphex Twin-skiva integrerade han oväntade ljud och element som fick mig att rysa av välbehag. Musiken lät som om den kom ifrån framtiden och var gjord av en hyperintelligent utomjording.

Men Syro är snarare nittiotalsnostalgisk än futuristisk. Musiken låter snarare som om den är gjord av en excentrisk engelsman än av en mystisk livsform från en fjärran galax.

Omvärlden har inte bara hunnit ikapp Richard James, utan även sprungit om honom. Syro, som hade varit utmanande 1999, känns 2014 ganska snäll och lättsmält. Modeselektor och andra moderna electronica-band har redan släppt mer spännande och futuristiska skivor de senaste tio åren.

Men kanske har jag för höga förväntningar på Richard James? Kanske är det orimligt att begära att han gång på gång ska skaka om min tillvaro?

Syro är nämligen egentligen en utmärkt comeback-skiva. Både “minipops 67”, med sina vokala inslag, och “CIRCLONT14”, som vänder och vrider på sig i alla tänkbara riktningar, tillhör det bästa Richard James har släppt under namnet Aphex Twin.

I jämförelse med äldre Aphex Twin-album, som Selected Ambient Works 85-92 eller I Care Because You Do, når Syro inte upp till samma skyhöga nivå. Men jämfört med resten av årets skivskörd är det här alldeles för bra och intressant för att missa. Även om Syro kanske inte tillför speciellt mycket nytt till Richard James digra katalog är det definitivt en av årets bästa elektroniska skivor!