Zero Music Magazine Intervjuer, nyheter, artiklar, reportage och videos
(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)
[ep, PJP/ Hemifrån, betyg: 7]
Vet inte om det är medvetet, men amerikanske artisten Paul J. Phillips har plitat ihop och framför fem låtar på sin ep Magic som får mig att förpassas tillbaks till det tidiga, brittiska 70-talet. Mest tydligt blir det i titelspåret, som väcker min husgud Marc Bolans ande till liv med sin gungiga, tillbakalutade boogielunk. Phillips t.o.m. viskar fram texten på det Bolan-karaktäristiska sättet att sjunga. Inledande “Tme, time” är också skön med sitt blåsförsedda komp och sin funkiga orgel. Skivans tredje låt heter “Fly boy” och spontant kommer jag att tänka på Elton Johns Honky Chateau-platta från -72, samt några andra klassiska album som kom i samma veva, då Elton ägnade sig åt dylika rytmer och likaså använde stråkar, påminnande om dem som finns här. I “Da blues” blir det tyngre, fetare och fläskigare. Ska jag fortsätta på linjen “liknelser med brittiska 70-tals band” så är det främst The Moves tunga “Brontosaurus” som dyker upp i skallen, men kanske snarare i Rocky Horror-sångaren Tim Currys version från hans första soloplatta Read My Lips, än The Moves original. Avslutningsvis bjuder Paul J. Phillips på en småtrist och intetsägande sak, betitlad “Till it´s gone”. Den kan man både ha och mista, tycker jag. Hoppas nu att denne herre kommer ge ut en fullängdare med material i stil med de fyra första spåren här. En sådan platta skulle kunna bli grymt bra. Och nej, trots liknelserna känns det inte som att Phillips kopierar nämnda artister. Men det skulle förvåna ig mycket om han inte låtit sig influeras av dem.
