Eryn Shewell – Eryn Shewell

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Rewbie Music / Hemifrån, betyg: 3]

Eryn Shewell ser ut som en blonderad pinuppa från 50-talet, eller filmstjärna från decenniet före dess. Åtminstone på skivomslaget. Således skulle man kunna tro att hennes musik lät som något från den eran också, men det gör den tyvärr inte. Hon ägnar sig mest åt väldigt vit blues, jazz och soul som hon hällt en del popdressing över. Med andra ord blir man lite besviken då förhoppningen kanske snarare ställts till rockabilly, doo wop eller dylika genres via omslagsbilderna. Istället får man denna rätt utslätade och lite bleka brygd av stilar. Men visst finns här undantag också. En låt som “Afraid of the dark” innehåller både rockabillygung, blås och storbandskänsla. Det är plattans bästa spår, för övrigt, och tillsammans med “High school sweetheart” som bygger på den söndertjatade Bo Diddley-rytmen, är dessa två låtar de som verkligen står ut från mängden. Sedan är det inget snack om att Shewell är begåvad och duktig på det hon gör. Kvinnan sjunger, lirar gitarr och har skrivit samtliga låtar, antingen själv eller tillsammans med någon annan. Undantaget är Tom Waits “I wish I was in New Orleans” som avslutar albumet. Men när merparten av de tio låtarna inte fastnar eller talar till ens känslor så slaknar behovet av att äga och vilja spela plattan. Den hade helt enkelt blivit skitbra, strippad till en ep istället, med endast de allra bästa låtarna kvar. Sorlet efter att sista låten ebbat ut håller dessutom på i en evighet och är rätt irriterande.