Nippe Svensk – Geniet och Dåren

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Mandarin / Border, betyg: 6]

Han uttalar orden med samma dialekt som Stefan Sundström, han använder sångtexterna som Yngwie Malmsteen använder elgitarren, hans gladjazziga låtar påminner starkt om Willie Crafoords jazziga låtar, och om man verkligen koncentrerar sig djupt för att försöka hinna uppfatta och ta in allt han sjunger utan att använda texthäftet, så sitter man snart utmattad vid musikmaskinen med dregel i mungipan och ögonen, jagat amfetaminstinna. Nippe Svensk är en ordbajsare av rang och sådant kan ju vara kul en stund, men det kan också bli för mycket. Som tur är kommer emellanåt några lugnare stunder som gör att man kan koppla bort stressfaktorn och faktiskt njuta lite också. Utan dessa låtar hade Geniet och Dåren känts som ett litterärt maraton snarare än en skiva där sångaren vill förmedla annat än ordrika verser från sin extravaganta rimstuga. Tretton låtar har Nippe Svensk fyllt plattan med, så nästan 50 minuter passerar innan loppet är över. Jag tvivlar inte en sekund på att Svensk tycker att det är skitkul att knåpa ihop ord och långa ramsor av rim, men samtidigt känns det som att själva innehållet är mindre viktigt. Roliga och oväntade vändningar finns det gott om, men det känns tekniskt och berör inte känslomässigt, mer än någon gång ibland. Om det var samma visa på debutalbumet Den Vedervärdiga Mannen Från Älvsjö vet jag inte. Inte heller om det var likadant i bandet Svensk Pop där Svensk sjöng tidigare. Men jag skulle hellre se att sångaren använde sin ordrikedom och professionalism till att berätta något väsentligt än att ägna sig åt bagateller och lustigheter a´ la en modern Povel Ramel.