The Garon Presleys – Honest Groove

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Novoton / Border, betyg: 6]

Det knastrar lp-vänligt om cd:n och innan man vet ordet av har The Garon Presleys startat Honest Groove med att lira titellåten. Det är en något svårbestämd historia, det här. Jag hör influenser från både tidig 70-tals skäggrock, gammal soul, mer modern alternativrock och gitarrpop. Men vad som utmärker plattan mest av allt är Ivan Ljungdahls (Phoenix, Harmony, Daytripper) röstresurser som pressas till bristningsgränsen nästan hela tiden. Faktum är att sångaren tar i så mycket och så ofta att det blir riktigt skönt när han emellanåt spänner av och softar istället. Samtidigt har killen en mördarröst så jag kan förstå att han gärna använder den. Det som är skoj med Ljungdahls sånginsatser här är att rösten inte riktigt passar musiken alla gånger. Jag kan se honom framför mig, sjunga rå blues eller hårdrock, och ingå som en naturlig del av det hela. Men i The Garon Presleys blir rösten en udda fågel, ett skevt inslag som räddar hyggliga låtar och gör dem bättre än vad de egentligen är. Med vissa undantag. “Keys to the underworld” är till exempel en skitbra låt som lika gärna hade kunnat skrivits 1971 som nu, och avslutande “From here to eternity” låter som en klassiker. The Garon Presleys är tveklöst ett band med framtiden för sig. Om de bara kunde skriva fler starka melodier och refränger, men samtidigt göra det de gör idag, så kan de bli hur skitbra som helst. Honest Groove är bara avfyringsrampen där raketen startar.