Victor Camozzi – Cactus & Roses

(Från Zero Magazine-arkivet. Ursprunglig skribent: Robert Ryttman)

[album, Volco Records / Hemifrån, betyg: 8]

Jag blev inte jättekär i albumet Roadside Paradise som Victor Camozzi gav ut 2011. Det var en okay platta, men lite seg och trög så där, dock med fina texter. Den här gången har mannen med skägget och de långa flätorna lyckats bättre. Texterna är fortfarande tänkvärda och berättande, men nu har sångaren även fått flyt på musiken och melodirikedomen. Camozzi lirar en countryrock eller alternativcountry som bygger bo under americana-paraplyet, som aldrig går särskilt snabbt och som inte har den traditionella honky tonk-countryns stunsighet och dansbarhet. Så trots att Camozzis egna hjältar heter Guy Clark och Kris Kristofferson bör man inte lura sig att tro att det är så Camozzi låter. Nej, det här är bra på ett annat sätt. Ett släpigare och tyngre sätt. Cactus & Roses innehåller tio spår totalt, Camozzi har skrivit rubbet själv, de ofta sorgsna texterna finns att följa i cd-häftet och förutom Camozzis egen sång, bakgrundssången och trummorna, så är det en kille vid namn Matt Downs som lirar samtliga instrument på den här plattan. Han har dessutom producerat den. Att räkna upp favoritlåtar känns lite meningslöst då samtliga är bra och favoriterna skiftar således emellanåt. Men som smakprov skulle jag rekommendera “Pretty smile”, vackra “The lost girl” och avslutande “Daddy don´t do cocaine” med sin rätt tveksamma text om att farsan krökar och blir hög ibland, men inte gör sitt barn illa eftersom han, trots allt, inte använder kokain. Kanske inte en helt politiskt korrekt text med svenska mått mätt?